Klappa fint

Fredagar är bra jäkla trevliga. Kvällen har gått ut på att äta gott, spana på burken och kramas i massor. Precis så som det ska vara. Nu har dock Johan pyst till jobbet så jag härjar själv i lägenheten.

När jag var liten så var jag ofta mycket bekymrad över alla de djur som for illa i världen. Det är jag fortfarande, men det hör inte till saken. Till saken hör dock att en vacker dag i typ tredje klass så tittade 24 mer eller mindre snälla barn på en film om vilda djur. Mitt i filmen så får man se en gnu som uppenbarligen är sjuk då den vinglar runt på savannen. Gnufamiljen tittar förtvivlat och tårarna faller. Jag blev ledsen i massor i smyg. Då kläckte min käre klasskompis ur sig att men de som filmar kommer ju rädda djuret ju, de lär ju inte låta den dö ju. Vad skönt, vilken lättnad! Det var som att se ljuset, klart de fixar djuret. De tar med det i sin lilla bil och klappar gnun på huvudet och ger medocin och släpper ut kraken igen när han mår bra så att han kan fortsätta leka med gnukompisarna. Klart det är så! Maria cirkus 10 år känner lättnad och lever tillsammans med denna teori i många år. Det var en skön teori. En bra mycket skönare än den sanning som ett antal år senare ramlade ner i huvudet på mig. Naturens gilla gång, my ass! Jag röstar för att klappa gnun istället! Fint på huvudet.