Tigrar i Thailand

Att cykla till jobbet idag var förenat med livsfara. En balansgång mellan liv och mindre liv. Vägen liknade mest en isbana och min cykel hade mått bättre om den varit utrustad med dubbdäck. Jag satsar inte så hårt på just cykling utan lägger pengarna i alla de andra hålen som gapar tomma. Äta mat eller köpa dubbdäck? Betala räkningar eller köpa dubbdäck? Valet känns faller sig av någon anledning naturligt. Jag vinglade mig iallafall hela vägen till hotellet utan att ramla, men träningsvärken lär infinna sig under dagen. Att cykla långsamt och spänna varenda muskel i kroppen hela tiden brukar leda till en smärre värk. Speciellt när hemresan kommer bestå av en favorit i repris.

Jag mår bra av ordning och reda och därför har jag gjort mig själv en tjänst och bestämt att jag endast får äta godis på helger. Beslutet kändes fantastiskt bra för en månad sedan, men nu börjar jag känna igen mig själv igen. Det är förbenat svårt att inte köpa med en liten godispåse hem när jag och Jennie ska ha Top Model kväll. För till tjejkväll framför tvn ingår det godis. Inte mitt fel, det bara är så.

På fredag åker broder till varmare breddgrader. Han ska klappa tigrar i Thailand och om han inte får klappa tigrar i Thailand så tänker han inte följa med till Thailand. Jag försöker dölja min systerliga oro, men ibland sipprar den igenom. Klappa tigrar. I Thailand. Jojomen. Jag har mina tvivel gällande säkerheten. Bror påstår att det aldrig har hänt någon olycka, och de har faktiskt haft öppet sedan 1995, och de matar tigrarna innan för då är de inte så intresserade av att äta människokött och hej och hå och höger och vänster. Jag kommer alltid vara storasystern som frenetiskt ringde 22 gånger när han hade krockat och jag kommer alltid vara storasystern som tvingade honom att sluta dricka Red Bull. Det är charmigt och ska ses som en fördel med att ha mig som systeryster.