Riktigt dålig

Vad jobbigt det är när man tycker att man är rätt vass på något och det sedan misslyckas. Exakt så kändes det häromdagen och resulterade i ett mindre psykbryt. Mindre och mindre förresten, med mina mått mätta var det hyfsat gigantiskt. Jag och Johan hade planerat att vi skulle äta lasagne på kvällen för att lasagne är gott och för att det var längesedan. Vi förhandlade en aning och det slutade med att jag skulle laga mat och Johan skulle städa. Jag knallade ut i köket, satte igång med bestyren och tyckte att jag var en jäkla fena. Fan vad grym jag var när jag härjade vid spisen. Tankarna snurrade i lyckliga banor som på det stora hela gick ut på att snart var det mat, och den skulle smaka sådär fantastiskt som mat oftast smakar när man är för jäkla hungrig. Jag stekte köttfärs, fixade såsen, la i plattor, gjorde fint, satte in härligheten i ugnen och studsade till duschen. Väl ute från duschen spanade jag en sväng på lasagnen som började se en smula bränd ut. Jag gjorde som jag alltid gör när något går fel, ropade på Johan. Han kom ut i köket och kastade ett öga in i ugnen. Han är ibland lite smartare än mig så han insåg genast att jag ju glömt såsen. Jag hade stekt köttfärs minsann, men glömt att förvandla helvetet till köttfärssås. Det såg ut att bli en jäkligt torr lasagne... Min känsla av grymhet försvann all världens väg och jag kände bara hur misslyckad jag var. Tårarna rann och allt blev kaos. Jag grät dels för att jag var så förbannat hungrig och dels för att det var så typiskt. Klart man inte skulle lyckas liksom. Jäkla skitlasagne!

Kvällen slutade med att världens bästa Johan sprang över allén och hämtade pizza. Tack Gud för Johan.