Förlossning

Nedan följer en lång och segdragen berättelse om förlossningen. Den är barnvänlig och helt enligt mina luddiga minnen.

Det tog sin lilla tid, men nu har jag funnit ork och ro att slå mig ner framför datorn. Familjen har växt med en liten, underbar person och livet är helt galet annorlunda nu. Galet annorlunda. Galet bra. För exakt en vecka sedan ikväll så tog jag sista tuggan på min hamburgare och sedan åkte vi mot USÖ. Mot nya tider. Värkarna startade mycket tidigare men jag tyckte att det där med att åka till sjukhuset för att sedan bli hemskickad lät trist så jag kämpade hemma istället. Ont gjorde det och skumt var det. Att förklara värkar är omöjligt, nu kommer jag knappt ihåg hur de kändes. Jag kommer ihåg att jag inte var nervös, inte rädd och inte nervös. Vi åkte in och jag fick mitt rum och min värkmätare. Mycket spännande var det att se på en monitor hur en värk närmade sig. Johan berättade glatt att nu, minsann skulle det snart göra ont. Tortyr kan tyckas, men hyfsat underhållande ändå. Efter en stund kom barnmorskan och hennes elev in och konstaterade att hej vad det gick och oj vad öppen jag var. Fick skutta in i en varm dusch och sedan testa några olika former av smärtlindring. Varm riskudde i ryggslutet var väl trevligt, men inte gjorde det någon direkt nytta förutom att förhöja mysfaktorn. Tens - med andra ord elchocker - fungerade inte heller. Det var mest obehagligt och eleven skruvade upp alldeles för mycket chock och för lite lindring. Sedan var det dags att konstatera att nej, vi hann inget mer för nu ska bebis visst ut. Det där med ryggbedövning som jag var så sugen på kom i skymundan. Lustgasen blev min bästa vän. Det gick fort i början och tog längre tid mot slutet eftersom lilla bebis tyckte att det var kul att ligga snett. Skitkul. Verkligen. Ut kom hon, klockan 04.19 och hon mådde prima. Johan var världens grymmaste under förlossningen och försedde mig med lustgas och vatten när jag krävde det. Han var snäll och rar och bestämd när jag glömde detaljer som att andas. Det var mycket skrik och mycket smärta och direkt efteråt så kände jag att nästa barn får bli en adoptivvariant. Men som alla säger så glöms smärtan bort. Hon är värd varenda sekund av obehag. Vi skjutsades till en rum på BB där vi fick order om att mamma och bebis nu skulle vila. Pappa får minsann åka hem.

Klagomål 1 - det är otroligt svårt att vila när man nyss har gått igenom en förlossning och nu får en bebis på armen och alla andra lämnar rummet. Det är mycket svårt att kunna somna när man knappt vet var man är. Vem ska ta hand om världens bästa dotter om moder jord somnar liksom.

Jag låg klarvaken och väntade på att älskling skulle komma tillbaka efter några timmars sömn hemma. Utan att gå in på äckliga detaljer så kan jag väl tillägga att bebis sneda position och stora storlek gjorde att jag inte var skitrörlig efteråt. Jag låg som en grönsak i min säng och fick ringa på kleti och pleti så fort det var något. Maktlöshet är ingen känsla som jag uppskattar. Inte innan och inte nu. Johan kom, såg och fick åka hem igen eftersom det inte fanns någon säng åt honom. Detta faktum gjorde att jag sov ruttet den natten... återigen, vem ska ta hand om bebis om jag sover?! Vi stannade på BB två nätter och sedan var det skönt att komma hem.

Klagomål 2 - det är skitjobbigt att hela tiden förklara sitt ärende för olika barnmorskor. Först kommer ena madamen in och ger tips från coachen, sedan kommer nästa in och man får börja om, sedan kommer tredje fröken in och det blir en favorit i repris.

Dock så var maten god och folk var supergulliga. Jag skulle föda igen om jag var tvungen. På samma ställe. Med samma folk. Med en extra säng visserligen. Med Johans namn på. I feta versaler.

Nu är vi hemma och vi försöker oss på det där med ett dugligt familjeliv. Rutiner växer fram även fast det tar sin lilla tid. Häromnatten fick vi veta att vi lever, med basta. Bebis skrek oavbrutet i hundra timmar och vi trodde att hon skulle dö. Först hon. Sen vi. Efter kluring av hög nivå så har vi insett att hon fick för lite mat för sin storlek. Nu är det uppstyrt och vi har världens lugnaste bebis. Hon plirar glatt på oss med sina fantastiska ögon och vi smälter flera gånger om dagen. Det är galet hur mycket man kan älska någon på så kort tid. Det är starka känslor i form av en mycket liten människa.

No more under cover som Britney. Varmt välkommen Ella! Vår underbara lilla dotter!