Virus i väggarna

Helt plötsligt var det då måndag igen. I fredags kom avlösningen hem. Jag och Ella hämtade Johan på flygplatsen och fastän det var alldeles för kallt så blev vi varma i hjärtat när kärleken kom gående. Det är alltid skönt när vi båda är hemma. Att Johan sedan kom hem med en förkylning var mindre roligt, men ganska väntat då alla verkar vara mer eller mindre sjuka just nu. I lördags åkte vi till Kumla för mys med lillkusinen, Daniel, Caroline och mormor och morfar. Ella längtade dock mest efter katterna då hon den senaste tiden blir helt i extas när det talas om katter. Katter och vovvar är det roligaste. Om det råkar skymta förbi en katt eller vovve på tv när Ella tittar så ska det pekas och studsas och skrattas. Besöket var lyckat och väl hemma somnade tjejen på stört. En stund sov hon gott och de nöjda föräldrarna klappade sig själva på axlarna i vardagsrummet. Sedan var lugnet över. Stackars liten vaknade med feber och snuva och det enda rätta var att lyfta in henne till vårat sovrum och hon och jag somnade tillslut. Nu ska jag inte slå för hårt på stora klagotrumman för hon har mått ganska bra sedan dess. Hon vaknade med lite feber på söndagen och hon är fortfarande snorig, men förutom det så är humöret på topp. Härliga hon!

Nu gås det som aldrig förr. Fortfarande är krypning nummer 1, vilket är konstigt med tanke på hur fruktansvärt oskönt det är, men jag räknar med att hon snart knallar i klass med sin mor. Och hon knallar på bra ska ni veta.

Imorgon åker då Johan till Stockholm. Igen. Och jag och Ella är ensamma. Igen. Jag börjar tröttna men som tur är så har karln snart jullov och det tackar jag de som tackas bör för.

Jag saknar mitt sociala liv. Det här med att det bor elaka virus i väggarna här hemma är inte bra. Hur mycket jag än älskar min dotter så är det ibland skönt att konversera med någon annan än henne. Någon som svarar med ord istället för med en dregglig puss och ett ryck i håret.