Hej dagis. Igen.

Livet knallar på. Jag har jobbat två pass och börjar närma mig lite utbrändhet och Ella har gjort sitt yttersta för att känna igen fröknarna och kompisarna på dagis. Det har gått bra även fast tårarna har sprutat när jag har lämnat henne. Det är hårt när världens mest mammiga tjej klamrar sig fast runt halsen som en koala när man är på väg därifrån. Men för varje lämning man klarar desto lättare känns det. Hon har det ju strålande roligt på dagis när jag väl ha gått därifrån. Då leker hon med de andra barnen som om inget hade hänt har jag fått rapporterat. Jag är innerligt glad att hon har hamnat på ett sådant bra ställe med fina fröknar och söta barn.

Ella sover rätt gott i sin nya säng. Hon sover åtminstone bättre i den än i spjälsängen men allra bäst sover hon nog mellan mig och Johan. Och inte har hon ramlat ur än så sängen får fortfarande två tummar upp. Det faktum att även jag kan ligga i den när jag nattar henne gör att jag, om jag hade, skulle ge sängen två tummar upp ytterligare.

Vad annorlunda livet blev när det skulle trängas in ett och annat och hundra arbetspass i vardagen. Jag som tyckte att jag hade fullt upp när jag var ledig börjar nu inse hur otroligt fullt upp jag kommer ha nu. Det är hårt att vara jag. Fast när det hårda i det här fallet innebär att jag har många fina vänner att klämma in i schemat så får det räknas som lyxproblem.

Det är dåligt med bilder på bloggen nuförtiden och det skyller jag på att kameran ligger borta vid den stationära datorn och jag har ju slagit ner rumpan i soffan med den bärbara datorn i knät och jag orkar tametusan inte röra mig. Som sagt, det är hårt.