Eftersom vi var friska hela förra veckan så var det väl ingen större överraskning att denna vecka har gått i bacillernas tecken. Stackars Ella har varit, och är fortfarande, snorig, hostig och har haft något knas i magen. Till råga på allt så har Johan jobbat i Stockholm under tre dagar vilket har lämnat mig åt mitt öde. Att ta hand om en liten sjukling gör mig inget, men när den lilla sjuklingen mår så dåligt att inget muntrar upp och inget gör det lite bättre så är det inte så upplyftande. Det är så synd om henne, hon har verkligen drabbats av alla tänkbara dagisbaciller. Vår sjukdomspott borde vara uppfylld och översvämmad vid det här laget.
Att vara hemma med sjukt barn innebär att man inte kan jobba. Ella kan inte vara ensam hemma och jag kan knappast tvinga eventuella barnvakter att strunta i sina egna jobb. Det förstår vem som helst. Kan man tycka. Varför blir jag ens förvånad längre.
Imorgon inträffar något som i princip aldrig inträffar längre. Jag och Jennie ska umgås en kväll bara vi! Inga barn och inga karlar och jag ser fram emot det som en tok. God middag och Mia Skäringer på Conventum känns som en ultimat fredagsplan efter en instängd vecka i bacillernas borg.
Ella verkar må bättre idag och ingen är gladare än jag. Eventuellt hon kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar