Årets Kolmården

Denna månad ligger lite mer fokus än vanligt och än vad som är okej på jobbet. Eftersom det luktar semester om några veckor så känns det rätt okej att jobba mycket. Pengar går åt och när pengarna endast fås i form av lön så är det bäst att pallra sig till hotellet dag in och dag ut. I söndags tog jag dock en liten paus i slitet för då stod det minsann djur uppradade på schemat. Jag älskar djurparker. Jag älskar, jag älskar, jag älskar djurparker. Som tur är så har jag hittat en karl som också tycker att det är ett trevligt nöje och det verkar som att genen är överförd till finaste dottern. Vi åkte till Kolmården tillsammans med mormor och morfar, Daniel, Caroline och William. Efter att ha förfasats över priserna en stund så spatserade vi in och började djurspaningen. Utan kikare men med kamerorna hängande över axeln i bästa turistanda. Ellas nya favorit är helt klart delfinerna. De första sekunderna på showen var hon en smula rädd, vem skulle inte bli det när Markoolios stämma ekar i en mörk lokal? Sedan var rädslan dock som bortblåst och jag har ärligt talat aldrig sett en gladare tjej. Hon fullkomligt studsade i mitt knä och klappade i takt till musiken och skrattade åt delfinerna. Goa, underbara unge! Det var en strålande dag och det faktum att regnet valde att hålla sig tills vi var på väg ut bockar och niger vi för. Bilsafarit var bortplockat och istället så fanns det en safarilinbana som man kunde åka i. Det gjorde vi såklart och jag blir lika förundrad varje gång jag kommer upp en bit i luften. Jag är höjdrädd. För alla andras skull. Jag vet att jag inte kommer ramla ner och dö. Jag vet att jag inte kommer luta mig mot någon dörr i vagnen och ramla rakt ner till lejonen som inte fått sin dagliga dos kött och alltså kommer slita mig i stycken. Allt det vet jag. Det är för alla andra jag är rädd. Jag är inte säker på att broder Daniel har koll när han sitter så nära dörren. Jag är övertygad om att mamma ska tappa William. Ner till lejonen. Eller möjligtvis hos björnarna. Jag tror att Ella kommer få toksläpp och kasta sig ut. Jag är knasig.






Att jag för övrigt ser gravid ut på bilden beror på att jag äter för mycket onyttigt skit. Jag kan inte sluta. Jag är beroende av allt som är sött och fett. Jag lever efter teorin att om jag äter tillräckligt mycket dumt så kanske jag kommer tröttna på allt dumt. Förhoppningsvis inträffar insikten innan jag får en form som en boll. Förhoppningsvis.