Skärpning

Skärpning fröken! Det är ingen ordning med mig. Ingen ordning alls. Det blir lätt så när man flyttar runt lite för mycket och när man går upp lite för mycket i vikt på lite för kort tid. Då tappar man lätt huvudet i röran. Bebisen sparkar mig innifrån bullmagen för att påminna om att när han trillar ut ska det minsann vara fint i lägenhet och papprena ska sitta på sin rätta plats bakom rätt flik i rätt pärm. Det vill han för då kommer jag att ha tid att umgås med den lille parveln. Och med den lite större Ella. Mitt största orosmoment i livet handlar just nu om de två små kottarna som kan kallas barn. Inte om husbygge och miljoner som kastas över diverse byggare och kontrollanter. Inte över jobb och inte över utebliven vinter (det jublar jag åt snarare än grubblar över). Nej, tanken på att inte vara tillräckligt mycket mamma för att orka med två små hjärtan gnager i huvudet och i hjärtat och jag hoppas att den tanken stannar kvar på BB så att det är frid och fröjd när jag kommer hem. Ella får aldrig känna att jag inte hinner. Kotten får aldrig känna att jag inte hinner. Klart jag kommer hinna, det gör ju folk.