Tio korvar

Jag har just vaknat efter att ha spenderat natt två i vårat nya hem. Alla saker har lämnat Hertig Karl och placerat sig lite här och där i lägenheten. Det är överhuvudtaget ingen ordning än, men det kommer. Mina planer för dagen innehåller lite organisation så även fast stegen är små så kommer det bli bra när det blir färdigt. Det känns som att vi är på semester och inte som att vi har flyttat hit. Allt är nytt och fräscht och vi trivs redan helt galet bra. Flytthjälpen var otroligt duktiga i dagarna två och jag blev trött bara jag såg hur mycket de släpade. Själv så ordnande jag förtäring, packa upp lite här och lite där samt tog mikropauser i sängen när bebis tyckte att det fick vara nog. Det är nästan löjligt hur trött man blir utav att ha en inneboende i magen och att få bo här underlättar mitt liv ordentligt. Bara det faktum att vi har en hiss gör att flåset bockar och niger och tackar. Bebis har haft high life på kvällarna när jag lagt mig för att slappna av. Då har det minsann killats och sparkats och boxats så att det där med att somna har kommit i skymundan. En härlig bieffekt med att vara gravid som jag hade hoppats få slippa slog mig med full kraft igår när jag för en sekund spanade på mina värkande händer. Tio korvfingrar vinkade tillbaka till mig och förvåningen var ett faktum. Mina stackars fingrar är svullna och ömma och inte alls sig själva. Att böja dem när man vaknar på morgonen är otänkbart. Just nu är det inte skitsexigt att vara gravid direkt.

Imorgon börjar jobbet och jag är på allvar oroad. Jag som måste ta powernaps titt som tätt. Och jag som måste få sätta mig och flåsa när luften tar slut. Och jag som inte orkar gå fort längre. Och jag som definitivt inte orkar vara trevlig när ryggen håller på att knäckas på mitten. Hur sjutton ska jag orka med jobbet som glad och serviceminded receptionist. Jag ska ge det en vecka och sedan utvärdera eländet. Kanske går det fantastiskt. Kanske går det som jag befarar.