Alldeles för trött

Det är lustigt hur känslorna kan svämma över ibland. Igår efter mässan var jag naturligtvis trött och sliten. Sådär som man kan vara efter tre dagar med konstanta leenden, överseende med miffon och naturligtvis även mycket skoj. Kroppen var seg och huvudet hade gått på semester för länge sedan. Jag somnade ändå sent och slog upp ögonen 4.40 då det var dags att gå upp och cykla i minusgraderna till hotellet för att jobba. När jag vände mig om i sängen så upptäckte jag att jag var själv, sånär på en kattuss. Jag tassade upp för att hitta Johan och mycket riktigt så satt han invirad i en filt i soffan och glodde på tv. Han hade fallit i dvala en sväng och var nu pigg, men skulle snart gå och lägga sig. Snart gå och lägga sig. Där kom de, orden som fick allt att brista. Jag började stortjuta. Stackars Johan var inte beredd på min reaktion över att se honom och försökte trösta på bästa vis. Det är som sagt inte lätt när kroppen säger ifrån och bara inte orkar. Så älskling, ta det inte personligt. Det var bara minusgraderna och tröttheten som spelade mig ett spratt.