tisdag, februari 10, 2009

Sov gott farfar

Idag kom då telefonsamtalet. Jag har förväntat mig det ganska länge då jag inte är dummare än att jag märker när slutet börjar närma sig. Farfar dog i natt och jag saknar honom. Jag har dock saknat honom länge. Det känns inte som att farfar dog i natt utan som att han faktiskt försvann för något år sedan. Den farfar jag har växt upp med slutade då att känna igen oss i familjen och trots att det har varit farfar som har suttit där så har det ändå inte riktigt varit han. Det har känts sorgligt när man har märkt hur hårt han funderat över vem jag egentligen är. Han och jag har skojat bort det och skyllt på min skiftande hårfärg, men innerst inne har vi nog båda förstått att hårfärgen inte har med saken att göra. Det är klart att jag är ledsen, men han har det bra nu. Tillsammans med farmor och min farbror kan man inte ha annat än fantastiskt.

2 kommentarer:

Amanda sa...

Jag såg annonsen i tidningen idag, jag beklagar sorgen! ta hand om er!

Madde sa...

Usch det är tråkigt när folk dör. Men det är väl som du säger att egentligen så dog han redan när han blev dement. Dementi eller vad det heter borde inte få finnas. Kram Madde