Potatisgris

De senaste dagarna har bestått av mer kontakt än vanligt med polisen. Eller kontakt och kontakt, närkontakten har jag sluppit undan, men små fisiga kontakter tycker jag ändå att det borde räknas som. I lördags klev jag upp i ottan för att svänga mina lurviga i något som Friskis & Svettis vill kalla afrodans. Jag kan hålla med och det var kul. När resan genom Afrika var klar beslöt jag mig för att puttra till Kumla för att avnjuta lunch tillsammans med päronen och broder med sambo. Jag konstaterade att det var trevligt och starkt och sedan puttrade jag hemåt. Eftersom solen sken för första gången på cirkus 129 dagar ville Colten puttra extra mycket och det gick kanske en aning för fort på den torra, fina vägen. Helt plötsligt är det någon som tokblinkar på mig och reflexen säger åt mig att sakta ner kvinna! Längre fram stod en polis och sköt på mig, men jag måste ha haft en jävla bra bromsfot för han tog mig inte. Det var nästan så jag gjorde en U-sväng för att gasa ikapp den shyssta bilen som sparade ett antal tusenlappar åt mig, men jag struntade tillslut i det.
Idag skulle jag uträtta några ärenden som har legat på hög och samlat damm. Jag stannade lydigt vid ett rött ljus och såg att polisen stod snett framför mig i den andra filen som gick åt samma håll. När rött blev grönt gasade vi alla iväg. Bilen framför mig gasade lite fortare än alla andra och tji fick han. Polisen började blinka med blåljusen och han fick stanna vid väggrenen. En sekund funderade på om det var jag som hade gjort något fel, men det kan det omöjligt ha varit. Inte ens jag kan göra fel när situationen innehåller en inbromsning och en gasning.

Annars då. Mjo, livet knallar på i sakta mak. Hur mycket jag än drömmer om sommar så faller snön. Nåja, hoppet tändes med solen i lördags så jag anar att våren lurar bakom hörnet.