Tack vare er

Något som jag önskar åt Ella är självförtroende. Inte ett överdrivet sådant utan ett alldeles lagom som tar henne till spännande platser och ger henne nya erfarenheter. Ett självförtroende som lär henne att hon alltid kan vara sig själv. Ett självförtroende som ger henne ett försprång. Det hade jag velat haft och framför allt behövt under alla år som jag spenderade som en tyst liten mus. Jag slösade alldeles för många år i livet på att gå runt och försöka att märkas så lite som möjligt och hur jag än vrider och vänder på det så är det tragiskt. Innerligt tragiskt. Jag trodde att om jag öppnade munnen så skulle jag säga något galet eller fel och alla skulle skratta åt mig och inte med mig och då höll jag hellre tyst fastän jag satt på värdefull och underhållande information. Det var lika bra att vara tyst för då stod man ju iallafall på plus minus noll. I efterhand så inser jag att plus minus noll i mitt fall nog var mer minus än plus. Man missar mycket när man inte tror på sig själv. Jag har alltid haft fina vänner men när det har handlat om nya situationer så har jag tagit ett och två steg tillbaka och låtit andra träda fram. Vändningen kom i Norge. Där påbörjades resan från bakgrunden och även om jag inte riktigt nådde ända fram så kom jag en bra bit på vägen. Förmodligen tog jag det sista lilla klivet när jag började arbeta på McDonalds. Det går inte att vara en liten mus om meningen är att man ska vara den som tar besluten. Tack ni som lyssnade på mig och jobbade som jag bad er. Tack ni som inte gjorde som jag sa så att jag fick säga åt er på skarpen. Planen är med andra ord att försöka ge Ella det som det tog mig ett antal år att finna. Konsten att vara sig själv och framför allt vetskapen om att hon kan klara allt.

Häromdagen insåg jag hur mycket jag längtar efter en trädgård. Jag vill kunna springa ut på min gräsmatta och sola min blekfeta kropp utan att en miljard grannar står på sina balkonger runtomkring och spanar och pekar och skrattar och jag vill kunna titta på mitt lilla grönsaksland och konstatera att Nej, det blir inga morötter i år heller. Det vill jag, men för att uppfylla det så behöver jag hitta drömhuset och det verkar gömma sig långt bort. Vi spenderade fredagen i Degerfors och där hade de minsann en trädgård där jag kunde briljera i pilkastning och slappna av i en skön hängstol. Jag får helt enkelt vandra från vän till vän till familj till släkt tills jag hittar min oas där alla ska få komma och umgås på min gräsmatta.

Note to you - Jag går inte runt här hemma på dagarna och vältrar mig i mitt goda självförtroende, det är inte ens i närheten av sanningen. Allt som oftast vill jag slå till mig själv hårt i huvudet för att jag inte har orken och kraften att göra de saker som jag vill, kan och borde. Det tar sin lilla tid men jag är den jag är, precis den jag är.