Hej gymet

Håll i hatten och rita gärna kors i taket för igår inträffade något som kan få vem som helst att tappa andan. Jag hade seriösa planer på att ta en tur på stan för att eventuellt inhandla ett och annat klädesplagg men efter en hastig blick på kontot så insåg jag att det nog var rätt dumt. Åtminstone om jag vill kunna äta och kunna ge Ella torra blöjor den närmsta tiden. Johan skulle iväg och träna och Ella skulle leka med farmor och Lennart så helt plötsligt hade jag brist på aktiviteter. Efter att ha funderat en sväng och spanat ner på magen som börjar likna mig när jag var som mest gravid så bestämde jag mig för att följa med karln till gymet. Hej hopp. Bara sådär. Vi åkte dit, jag fixade mitt kort och sedan sprang jag på löpbandet som om jag hade haft arga hundar efter mig. Eller vargar för den delen. Jag har aldrig kunnat springa, det har helt enkelt inte varit min grej. Jag skyller det på min tokiga järnbrist som för övrigt orsakade både ett och två och fem höjda ögonbryn på vårdcentralen. Jag har lika dåligt järnvärde som kvinnorna i Afrika. Bara det är en bedrift värd att tänka på en stund. Igår var dock dåligt järn ett minne blott för jag slog rekord i löpning och även fast jag bara sprang i en kvart så är det ungefär 14 minuter längre än vanligt så jag är nöjd. Riktigt nöjd. Sedan försökte jag mig på att skaffa några muskler och jag ser ljust på framtiden. Det kan bli bra!

Jag ser ut som en grottmänniska i håret. Det börjar närma sig stadiet där det vore en fara för allmänheten och för mig själv om jag visar mig ute. Andra skulle titta och peka och snubbla och ramla och jag skulle inte hinna undan för mitt långa tunga hår skulle störa och jag skulle därmed bli mos. Inte bra. Fina Cia, jag saknar dig! Jag behöver dig!

Imorgon flyttar Hampus och Stella till mina föräldrar. Det är bäst för dem för det märks att de inte trivs. Åtminstone så trivs inte Stella för hon sprider kiss här och där och hon drar sig undan och umgås helst med sig själv. Hampus är världens snällaste och låter Ella pilla och klappa men det ser ut som att han börjar tröttna. Jag är ledsen och det känns tungt, men jag tror det blir bra. Jag har mina funderingar på om jag kanske ska låta dem sova under mitt täcke inatt för gamla tiders skull men det finns en risk att de kommer bli så till sig så att de kommer studsa på Ella och studsa på mig och jama sitt högsta och vässa klorna på en och annan korgstol. Låter som ett kaos av hög klass.