Tårar

Kvällen hos Jennie och Robert var lika strålande som jag hade förväntat mig. Precis som på den gamla goda tiden plus två små knoddar som förgyllde tillställningen. De somnade hur fint som helst i lagom tid och lät oss vuxna roa oss på egen hand. Vi åt god mat och jag förlorade i kortspel. Allt var precis som vanligt med andra ord. Ella sov i Melvins rum och där sov hon bra tills det var dags att fara hem till Örebro. Hon plirade nyvaket på oss när vi puttrade hemåt och väl hemma så sa hon godnatt och somnade galant i sin egen säng. Jag hoppade högt av lycka ända tills hon slog upp ögonen i ottan och ville leka. Piggare har jag varit, men det var det värt.

Jag blir innerligt ledsen när jag tänker på våra älskade katter. Ibland kan jag komma på mig själv att fundera över vad de måste tänka. Ibland kan jag komma på mig själv med att fälla en tår. Vad hände med deras mysiga hem? Vad hände med deras kärleksfulla husse och matte? De gick verkligen från att vara mittpunkten till att hamna i någon liten förort och hur jag än vrider och vänder på det så slutar det alltid i tårar. De ligger säkert där på kvällen och undrar varför jag har gått in i sovrummet och stängt dörren efter mig. De fick ju alltid sova under täcket förr? De undrar nog också varför jag blir så arg när de sitter i hallen och jamar sitt allra högsta på kvällen när Ella sover. Det lockade ju bara fram stolta tillrop och skratt för några år sedan. Det är inte okej och de förtjänar så mycket bättre. Världens finaste katter borde få gränslös kärlek och någon som hinner klappa dem så mycket de vill och gosa med dem och ett hem där de kan få jama och tassa runt utan att ha en dregglande bebis i hälarna. Jag måste styra upp det här.