Viktiga kunskaper och födelsedag

Det bloggas dåligt nuförtiden. Jag är medveten om det och ska skärpa till mig. Jag ska bara planera klart alla kalas, planera klart mitt liv och leka lite med Ella först. Sen jäklar.

Ella har för övrigt i dagarna visat upp sin nya färdighet som såhär i efterhand känns som ett stort kliv framåt. Hon har, helt utan träning från mig, lärt sig var hennes navel sitter. Om jag frågar henne var naveln är så drar hon glatt upp sin tröja och visar. Jag kan ha råkat nämnt något om att just det stället på magen heter navel när hon har suttit och funderat men att hon skulle lägga det på minnet var inget jag hade förutspått. Hon förstår så mycket och nu börjar det verkligen att märkas. Det är häftigt att hon för bara några månader sedan lärde sig krypa och att hon för ännu några månader sedan lärde sig rulla runt. Att hon för länge, längesedan inte kunde göra så mycket annat än att ligga i soffan och titta sig omkring känns som att det faktiskt aldrig har hänt. Minnet blir sämre ju äldre man blir.

Och äldre blir man, idag checkar jag av nummer 29 i raden av födelsedagar. Åldersnojan jag drogs med för ett par år sedan försvann i samma stund som jag insåg att jag var gravid så numera har jag accepterat det faktum att jag knappast kommer bli yngre. Dagen har varit ungefär som alla andra dagar. Jag och Ella har gjort vårat yttersta för att fördriva tiden. Vi har försökt gunga men insett att alla gungor i området var blöta av frost, jag har rullat köttbullar, funderat över om jag ska orka tvätta, konstaterat att jag gott kan slippa det på min födelsedag, haft Daniel och Caroline på besök och lekt tills Ella stupade i säng för en liten stund sedan. Allt är som vanligt och ingenting är nytt. Jag sparar mig till nästa år. Då utlovar jag en ordentlig fest.

Igår for jag och bästa Ida iväg på First Member möte i Stockholm och det var trevligt i massor. Ida körde som om hon vore född bakom en ratt och jag var inte rädd en enda gång. Inte ens när vi höll på att bli prejade av en lastbil modell gigantisk och inte ens när de två filerna blev tre och nästan fyra. Mötet var bra och jag blev faktiskt sugen på att jobba. Gott betyg. Hemvägen pryddes av ett stopp vid Dinners där de serverade den största morotskakan jag någonsin sett. Den var så stor så att jag inte ens orkade äta upp hela. Och då är den stor.