Kalas och namngivningsceremoni

Jag är fortfarande helt slut efter gårdagen som bjöd på kalas och namngivning. Bjöd och bjöd förresten, det var jag som bjöd. Jag har planerat och planerat men det var först kvällen innan festligheterna som jag verkligen insåg att det var dags att lägga på ett berömt kol. Jag har bakat och klippt moln i papp och letat bilder på Ella och bakat lite till och stressat för ingenting och stressat för allt, men nu är det över och förbi. Arrangemangen ägde rum på First Hotel vilket kändes smart innan och kändes smart efter. Ingen städning att tänka på, dock en smula mer släpande på diverse kakor och leksaker och annat livsnödvändigt men det var det värt. Släktingar strömmade in från höger och från vänster och vi fikade, öppnade paket, gav Ella goda råd inför framtiden, lyssnade på vacker musik och minglade på bästa namngivningssätt. Det var en mycket trevlig eftermiddag och Ella tackar allra ödmjukast för sina presenter. Hon må ha varit en smula dålig på just det där med att tacka igår, men inombords skrek hon tack av lycka flera flera gånger. Såhär i efterhand kan jag andas ut och konstatera att allt blev lyckat och precis som vi ville ha det. Att Johan drog sitt strå till stacken i form av att baka en tårta och en paj gör inte saken sämre, snarare tvärtom. Han är duktig min Johan.

Min Johan som för övrigt har dragit iväg på kurs och inte kommer tillbaka förrän på fredag. I morse konstaterade jag en smula stolt att det nog skulle gå bra det här med att agera singelmamma för ett par dagar. Det var ju inte speciellt svårt eller ensamt. Sen tittade jag på klockan och insåg att Johan hade åkt för en timme sedan. Jag saknar honom massor.

Idag var det dags för den beryktade sprutan som man får i 1-årspresent på BVC. Det gjorde ont i hela mig när Ella grät och jag förstår henne för sprutor är aldrig speciellt kul. Hur mycket nytta de än må göra. Nu på kvällen har hon fått feber och varit grinig och helst av allt velat sitta i mitt knä och bara gosat. Jag håller tummarna för att natten blir lugn. Det är inte lätt när man är liten. Eller liten och liten, hon är ganska stor. Lång och stabil och världens finaste unge!

I lördags begav jag och Ella oss iväg på husletning och till vår hjälp hade vi finaste Lova. Inget av de två husen föll dock riktigt i smaken och vi fortsätter. Att bo i lägenhet ett tag till gör inte sådär våldsamt mycket för att skotta snö låter skitjobbigt. Det låter extra jobbigt om man i ekvationen bakar in att Johan får ryggskott vid tanken på en snöskyffel och att Ella inte har hunnit träna upp sina skottarmuskler. Alltså blir det jag som får skotta och nog för att jag kan vara bra ibland, men på just skottning är jag ingen stjärna.