Hårt arbete i för liten kjol

Det var värst vad det blev vinter! Bara sådär och på en gång och jag är redan lite trött på skiten. Som jag sagt tidigare så är det okej med snö på julen och på nyåret men utöver det så är det överskattat. Det mesta blir ju bara en smula svårare. Dock så förstår till och med jag att det inte är någon idé att gå runt och muttra över saken för det är svårt att göra något åt det. Slutmuttrat.

Igår stod det jobb på schemat och jobb på hotellet en måndag innebär att man startar frukosten. Det var inte igår. Det var faktiskt inte ens i förrgår utan det var nog närmare ett och ett halvt år sedan sist och det märktes. Att starta dagen 4.40 är för tidigt och eftersom jag knappt är människa innan 7 så var det en utmaning i sig bara att göra sig i ordning och komma till hotellet oskadd. Halkigt var det och medan jag halkade runt på gatorna var jag tvungen att hålla utkik efter skumma typer för har man blivit äldre och visare så vet man att vad som helst kan hända. Väl framme på hotellet hade någon vänlig själ snott min kjol. Eller min och min, tekniskt sett så är den väl kanske inte min, bara min, men borta var den likaväl. Jag hittade tillslut en kjol som eventuellt kan ha varit min innan bebis och den gick på med lite stånk och stön. Att jag sedan inte kunde andas på hela dagen är en sanning jag väljer att sopa under mattan. Jag plockade fram frukosten i en rasande fart och ändå så var jag inte riktigt klar när det var dags att öppna receptionen. Jag skyller på den förbenade plåten som fastnade i den förbenade ugnen. I receptionen bestämde sig internet och kortmaskinen för att jävlas och slutade fungera i några timmar. Kul. Är det måndag så är det. Allt löste sig dock fint och resten av arbetsdagen gick strålande. Min lilla kjol förde med sig automatisk luftkonditionering då slitsen hamnade lite högre än normalt och kjolen i sig blev lite kortare än tänkt. Snyggt och luftigt. Konstigt och underhållande.

Idag ska vi möta upp Jennie och Melvin på Marieberg för att handla julklappar och jag hoppas och tycker att alla andra borde stanna hemma för jag orkar inte med någon kö. Annat var det när man var ung, då kunde jag vänta till sista dagarna innan jul enbart för att få trängas och svettas med resten av mellansverige. Idag låter trängsel skitjobbigt.

Ella gick några steg igår! Det är det största på länge och anledningen till varför det inte kommer först i dagens inlägg är för att jag inte fick se fenomenet. Hon passade på att knalla hemma hos Jennie medan jag arbetade. Då passade det fint tyckte hon. Jag fick visserligen se några steg jag också när jag anlände på eftermiddagen, men de riktigt höga hyllningarna väntar jag med tills hon faktiskt spatserar runt här hemma så att jag vet vad jag talar om. Grym är hon vilket fall.