Våldsamheter

Vilken konstig dag det har varit idag. Ella började konstigheterna med att vakna vid midnatt och sedan vara vaken i två timmar. Två hela jäkla timmar! Jag är inte mitt charmigaste jag vid den tiden och inatt var inget undantag. Inte blir det bättre när Ella helt plötsligt har blivit en våldsam variant av sitt forna jag och skulle klättra på mig, rycka mig i håret och slå mig i ansiktet. I två timmar. Natten hade kunnat varit bättre. Vi vaknade onödigt tidigt och att jag ligger back med sömnen är en sanning värd att nämnas. Det var tur att Jennie och Melvin kom och besökte oss för utan deras närvaro hade dagen känts alldeles för lång och tråkig. Barnen lekte och mammorna åt som om det vore vår sista måltid. Det var inte klokt vad vi tryckte i oss maten. Man kan tycka att 29 års rutin av ätande borde ha lett till kunskapen att om man äter för mycket mår man dåligt, men icke. Bristen på insikt visade sig tydligt när både jag och Jennie mådde halvbra en lång stund efter måltidens slut. Vi hade planerat en tur till parken, men lagom till turen började regnet ösa ner så vi blev fast inne. Ella fortsatte att träna på sin nya våldsamma personlighet och stackars Melvin tittade förvånat på henne. Detta måste ändras på, det är inte okej att krypa runt och slåss.

Igår gick jag och Ella ut en sväng och spanade på fåglar och sparkade på löv och skrattade åt en pojke med en hund. Det var höstmys på hög nivå och jag hoppas på många fina dagar den närmaste tiden.

Jag har panik över förskola och jag har panik över jobb. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska lösa pusslet som handlar om tiden efter januari och det skrämmer mig. Jag vill såklart att allt ska bli så bra som möjligt och säkert löser det sig för det gör det alltid, men jag vill veta nu hur det kommer att bli. Jag ogillar skarpt att vänta på besked och att fundera mig gråhårig börjar bli farligt.