Dumma karl - jag älskar dig.

Jag vet att det uppdateras dåligt. Jag vet det. Jag önskar att jag hade mer tid eller kunde prioritera annorlunda för en uppdaterad blogg är en lite bättre blogg. Jag hoppas att jag en vacker dag kommer in i rutinerna igen.

Ella har precis blivit frisk igen efter den senaste bacillpåhälsningen så imorgon satsar vi stenhårt på dagis. Med ett gäng erfarenheter i ryggen så tippar jag på att vi nästan kommer hinna med en sisådär fyra besök innan nästa virus ringer på. Jag hoppas innerligt att jag har fel och att Ellas immunförsvar har tuffat till sig för såhär kan vi inte hålla på. Det går inte att vabba till höger och vänster och omvartannat. Cheferna på respektive jobb sliter sitt hår och spottar bakom ryggen på oss. Häromdagen var hon riktigt dålig och jag är glad att det gick över relativt snabbt för då blev jag rädd. Hon grät och skrek och inget jag gjorde, gjorde någon skillnad. Jag kunde inte hjälpa henne alls och den maktlösheten var obehaglig. Jag antar att det blir fler maktlösa tillfällen i livet och jag gissar att det bara är att bita ihop och överleva.

Jag är galet trött på att vagga runt och tas för en gravid kvinna när jag i själva verket bara är lite lönnfet. Jag tycker för mycket om mat och godis och onyttigheter men man kan ju tycka att någon gång så borde även suget efter att bli vältränad ta över. Varje söndag när jag studsar ner i babysimsbassängen så håller alla bebisar för ögonen och undrar om verkligen flodhästen ska få plats. Så känns det. Och då har jag ändå gått ner några kilo sedan sist.

Idag har sinnet varit irriterat på mannen i hemmet. Att karln efter sju år tillsammans med skrivande fröken fortfarande inte har lärt sig att jag faktiskt har behov av att någon frågar hur jag mår, hur jag har sovit när jag sovit halva natten ihopkurad i Ellas säng och hur vi ska planera dagen med allt sim och jobb och sådant är konstigt. Att jag glatt berättar viktiga och oviktiga detaljer för honom och han bemöter mig med tystnad eller i bästa fall en nickning gör inte saken bättre. Jag är väl medveten om att han inte alltid har talets gåva, men ett tappert försök är allt jag begär. Det handlar om att åtminstone låtsas en sväng för även om det är motvilligt så förstår jag också att allt jag säger kanske inte är superintressant för någon annan än just mig själv. Imorse kändes det som att jag lika gärna skulle kunnat umgåtts med en vägg och förmodligen ändå fått bättre svar. Men som alltid så går frustrationen över och nu såhär på kvällskvisten så saknar jag min vägg och vill inget hellre än att åka hem och få kramas en stund. Att lämna hotellet obemannat skulle dock inte ge guldstjärna i kanten på det redan bespottade lönekuvertet så jag får nog tänka om.

Japp, jag bloggar visst en sväng på arbetstid men lugn bara lugn. Jag har typ rast.