Sjuka Ella

Det hårt att vara sjuk och det är om möjligt ännu hårdare när ens barn är sjukt. Ella har ju varit mer eller mindre krasslig sedan dagisstarten i slutet av januari så man börjar ju onekligen känna sig en smula van. Van med inte för det mindre less. Igår blev hon dock sämre än vad hon varit någonsin förr och det var inte utan att oron kom smygande. Vi fick en jourtid på kvällen och efter att ha väntat och väntat och väntat så konstaterades det att hon hade öroninflammation på vänster öra och att den nu börjat göra ont och att den var orsaken till allt ont. Hon var så risig min stackars lilla tjej. Orkade knappt hålla ögonen öppna när vi satt i väntrummet utan halvlåg bara i min famn och gnällde ibland när det gjorde ont. Det var hårt. Såhär några timmar senare och med kroppen full av medicin så mår hon mycket bättre och jag tackar högre makter för läkare och mediciner.

Jag är extremt dålig på köer. Extremt dålig och nästan på gränsen till löjlig. Om jag tvingas vänta när jag är stressad och orolig så blir jag otrevlig och ocharmig och inte ens i närheten av mitt vanliga glada jag. Igår på vårdcentralen fick vi veta att de låg en halvtimme efter i planeringen och att vi skulle få vänta en liten stund. Redan där började jag himla med ögonen och sucka högt. När det efter en stund visade sig att den där lilla halvtimmen i själva verket var över en timme så fanns det ingen hejd på otrevligheterna. När sedan människor som, till synes, mår mycket bättre än lilla Ella får gå före i kön då kan jag inte låta bli att högt och tydligt fråga Johan "Vem man måste betala för att få gå före i den här jävla fittkön?". Sådan är jag. På gott och ont.

Om inget oväntat händer eller någon ny bacill ringer på dörren så tar vi vårat pick och pack och drar till Sälen imorgon. Öroninflammationen tar vi med oss men vi planerar att dumpa den där i någon jävligt djup snödriva.
Bilden illustrerar en liten Ella förra året i Sälen. Om soffan finns kvar blir det en favorit i repris detta år.