Sjukhusvistelse

Herre. Gud. Vilken jäkla helg vi har haft! För att göra en lång historia en smula kortare så började det hela med att Ella somnade i soffan på dagis förra onsdagen. Märkligt, kan tyckas. Speciellt med tanke på att de andra barnen satt och åt glass medan Ella valde att sova en sväng. Vi funderade en stund över det och bestämde oss sedan för att det nog berodde på att hon hade sovit knasigt senaste tiden och helt enkelt var trött. Fail. I lördags när hon vaknade så var det inte vanliga fina Ella som kom upp ur sängen. Hon hade så ont i halsen stackarn och satt med öppen mun hela tiden så att all saliv kunde rinna ut istället för att behöva svälja. Vi ringde 1177 som skickade oss direkt till akuten. Johan och Ella for iväg medan jag satt hemma och väntade på mina raringar. De kom inte. Ella blev inlagd omedelbums så det var bara att packa ditten och datten och ge sig iväg till USÖ. Väl där fick Johan ont i magen. Sådär som han har ibland, fast värre. När det inte släppte så hasade han sig över till akuten och försvann. Kvar satt lilla familjen och undrade över vad som kunde ha hänt. Hade han kollapsat i entren? Hade han blivit inlagd? Levde han? Efter ett antal timmar så ringde jag akuten och fick besked om att han satt och väntade på undersökning. Sedan blev han inlagd. Diagnosen var oklar, men dagen efter sprack blindtarmen så det var tur att han blev kvar där och inte var hemma. Operation för honom med andra ord. Jag och Lukas trängde ihop oss i en högst obehaglig sjukhussäng och jag spenderade natten med att hålla Ella i handen, rätta till Ellas dropp, mata Lukas och få ont i hjärtat när sköterskorna kom in och gav lillan smärtstillande. Det var två långa dygn även fast söndagen blev mysig med en eftermiddag på Stora Holmen. Min lilla Ella blev sig själv igen tillsammans med medicinerna och jag är så glad så glad att hon mår bra! Älskade unge, vad hon ska ha otur hela tiden. Älskade Johan mår också bättre nu. Den där blindtarmen är ju ändå inget att spara på. Det var en konstig känsla att inte kunna vara med Johan när han hade ont, eftersom det fanns andra som också behövde mig. Ibland vore det fint om det fanns två av mig.

Tusen tack mormor och farmor för all hjälp under helgen! Och tack fina vänner för lyckönskningar och stöd!

Ella må vara världens bästa tjej och jag älskar henne som aldrig förr men. MEN. Trotsåldern har infunnit sig på riktigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Det ska bråkas om minsta lilla och allt är en kamp. Jag försöker välja mina fighter och det är svårt att välja rätt och det är svårt att hela tiden hålla sig lugn och pedagogisk. Speciellt när man sover sådär på nätterna.