Om man bortser från sjukdomsdetaljen så älskar jag dagis. Älskar, älskar, älskar! Vi har så fantastiska fröknar och om jag kunde så skulle jag anställa dem och ha dem med mig jämt. Eller åtminstone se till att de fick jobba på alla Ella och Lukas kommande förskolor och skolor. Underbara människor är de och jag har aldrig någonsin känt mig orolig när jag lämnat Ella tillsammans med dem. Sådant är guld värt, de tar hand om min guldklimp på bästa möjliga sätt.
Igår åkte jag och ett gäng tjejer till Bodaborg i Karlskoga. Jag brukar ju hänga där en del, men nu var det faktiskt ett och ett halvt år sedan och många banor var nya. Det är vid sådana tillfällen som igår som man inser att man är äldre och mindre smidig. Herre. Gud. Klättra och åla sig och krypa och fan och hans moster och idag mår kroppen ungefär som förväntat. Det värker lite här och lite där, men humöret och sinnet är på topp. Det gör gott att få komma ut ibland och vara Maria och få skratta och umgås med fina vänner. Det blir för sällan, skärpning! För övrigt vann mitt lag men minsta möjliga marginal, men det är tro det eller ej inte så viktigt i sammanhanget.
Johanna, Gabbi, Maria, Sabina, Ida och magen, Sofia och Emma |
I fredags hade vi Tekniskt Samråd på Kumla Kommun och nu närmar det sig på riktigt. Jag gjorde mitt bästa för att se ut som jag fattade allt de babblade om och jag tror att jag förstod det viktiga. Det finstilta får Johan ha koll på. Man lär sig mycket av att bygga hus, galet mycket. Snart så kommer tomten i Kumla inte att se så tom och tråkig ut längre, snart kommer vårt hus. Det finns en blogg som följer detta projekt - www.emdemalm.se. Johan är rätt bra på att uppdatera där och bättre blir det nog när det börjar hända saker. Jag är ungefär lika kass på att uppdatera där som här. Jennie och Robert passade på att testa på livet som föräldrar till fyra småttingar när vi hade möte och klarade det med bravur. Jag var aldrig orolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar