Trotsmonster

Det har flyttat in ett trotsmonster i vår lägenhet och jag vet inte riktigt hur jag ska bli av med henne. Vänta ut henne är kanske det enda rätta, men under tiden är det sjukligt svårt att fortsätta vara en bra mamma. Hur gör man för att på bästa sätt stå ut med och klara av trots? Jag önskar innerligt att det fanns någon universalmetod för att vara arg varje dag är inte nyttigt för själen. Och inte för stackars lillebror heller för den delen. Ella är världens finaste tjej, det tycker jag såklart, men den här fasen är den värsta hittills. Hon kan vara superrar och ge mig en kram bara för att i nästa ögonblick nypa mig det hårdaste hon kan. Hon kan ge Lukas världens största puss och sedan slå honom på foten. Hon kan sitta och skratta och prata och vara glad och ett par minuter efter ligga i soffan och skrika och gråta. Hon har humörsvängningar värre än en gravid kvinna och i mitten står jag och sliter mitt hår och undrar var min ängel tog vägen. Jag vet att det här är något som alla barn går igenom på sina vis, men jag vill att det ska vara över nu. Ingenting kan vara svårt om man överlever trotsen. Det måste vara galet jobbigt för henne också att hela tiden behöva bråka om allt. Först ska hon sätta på sig kläderna själv. Sedan ska jag hjälpa henne. Sedan får jag inte komma nära. Sedan vill hon inte klä sig själv. Sedan skriker hon att jag är dum. Och så fortsätter det. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, men jag vill så gärna hålla mig lugn och rar och gärna lite pedagogisk och det är fullkomligt omöjligt. Det svåraste är nog att jag ju vet att det någonstans därinne gömmer sig en jättegullig och snäll tjej men att monstret tar över alldeles för ofta. Jag får väl vackert vänta och ta var dag som den kommer, det är bara så tråkigt att varje dag innehåller tårar och bråk. Och Ellas hårda nypor.