Nu jävlar!

Jag funderar på att göra något drastiskt. Jag borde nog göra det, för annars ser det mörkt ut på resultatsidan. Det handlar om den berömda vikten som måste minska för att jag ska må bättre och trivas när jag ser mig själv i spegeln. Jag vet att jag har fött två fina barn och jag vet att det kan vara svårt att tappa gravidkilona men nu har jag lessnat på deras sällskap. Visserligen kan det bli en kall vinter och då är det ju smidigt att ha lite mer hull, men jag tror jag föredrar att frysa i år. Jag funderar på att låta bloggen bli min motivation. Kanske borde jag faktiskt låta er veta vad jag väger, inte för att ni bryr er utan för att jag tycker att det är jobbigt och för att det då blir jäkligt mycket svårare att trycka kakor och tårtor. Jag vill ju inte behöva skriva att jag faktiskt gått upp i vikt. Jag tror jag gör så, 1 november är det invägning. Om någon vill vara med och outa sig på bloggen så är ni varmt välkomna. Maila mig er vikt så får vi se hur november slutar till att börja med. Invägning en gång i veckan och sedan får man se om man får skämmas eller dunka sig själv i ryggen.

Nu ser man iallafall hur stort det blir. Det är tur att jag faktiskt har varit i ett likadant hus innan för annars skulle jag nog bli en smula nervös över hur i hela friden vi ska få plats med säng, soffa OCH köksbord.

Har jag sagt att vi har världens bästa dagis? Det är så bra så att det får mig att fälla en tår när jag tänker på att jag ska flytta till ett nybyggt fint hus i ett område med massa barn. Jag fullkomligt älskar vårt dagis och våra fröknar är fantastiska. Jag har aldrig någonsin varit orolig för att de inte ska ta hand om det bästa jag har när jag lämnat henne där. Jag vet att de gör sitt yttersta och att de är värda allt beröm som finns. Jag önskar att jag hade massor med pengar så att jag kunde överösa dem med presenter, men jag hoppas de förstår ändå. Jag vill att de alltid ska finnas i våra liv och jag blir ledsen när jag inser att det ju faktiskt inte går. Underbara människor! Vilken ynnest det är att aldrig behöva oroa sig, att aldrig behöva fundera på om Ella sitter själv i ett hörn utan att någon bryr sig. Jag saknar dem redan!