Ångest

Loggar in på Facebook. Jag gillar stället, för jag gillar att ha lagom kontakt med många. I bråda dagar är det inte alltid som man hinner träffa eller prata med dem man vill och då är Facebook genialt. Man kan visa att man finns och bryr sig även fast tiden inte räcker till umgänge. För bryr mig, det gör jag. Dock så kan samma ställe också ge ångest. Vissa dagar mer än andra. Det är kul att se andras statusuppdateringar om vad de har underhållit sig med under dagen. Inte allas kanske, men en del. De har varit ute och åkt pulka minsann, och bakat julgodis och hängt upp julgardiner och shoppat och träffat vänner och städat hela huset och tvättat alla kläder och rensat gamla garderober och tvättat golv. Det har de gjort och så har de även hunnit med att lägga ut informationen på Facebook. Jag vet för jag är likadan. Det kommer uppdateringar från mitt håll också om vad jag gör och har gjort. Det är så det fungerar och det är okej. Det är bara det att vissa dagar når dessa rader in lite längre än vad de ska. Jag är rätt bra på att ge mig själv dåligt samvete. Det har jag alltid varit och det kan ses både som en styrka och som en jäkla svaghet. Allt ska vara så bra hela tiden, så skimrande och så givande. Jag jobbar på att vara nöjd med det som jag ska vara nöjd över och mindre nöjd när det är något relevant att gräma sig över. Något relevant på riktigt.

Ella o Lukas roar sig i spjälsängen

Igår gjorde jag inte många knop. Jag spenderade dagen osminkad, i smutsig tröja och med håret slarvigt uppsatt. Och inte sådär slarvigt snyggt som man kan se på film utan bara slarvigt. Jag och barnen slog oss ner i soffan på morgonen och där blev vi sittande. Lukas satt i och för sig inte i soffan så länge, hans största intresse just nu är att ställa sig mot diverse saker och försöka ta sig ner utan att ramla. Det är en spännande aktivitet, både för son som moder. Vi var inte ute på hela dagen, det vill säga vi lekte inte i snön och vi åkte ingen pulka. Ingen snögubbe gjorde vi, men vi tittade genom fönstret när några andra barn roade sig kungligt. Ella och Lukas har varit krassliga och jag tog beslutet att inomhuset är det bästa huset för snoriga barn. Vi åkte inte och handlade några julklappar, trots att det skulle behövts. Vi bakade i och för sig pepparkakor och det ska vi ha en stor klapp på axeln för, men det var nog det enda vettiga som uträttades. Ella frågade en gång om hon fick äta lite deg och det fick hon och jag var glad att hon inte frågade igen för är det något jag är dålig på för närvarande så är det tjat. Jag blir sämre och sämre på att hantera tjat ju mindre sömn jag får. Vi var osams några gånger när hon fick tokspel och slog lillebror i huvudet. Jag åt alldeles för många pepparkakor för någon som tänker på sin vikt. Jag åt även deg när inte Ella såg, för jag tål ju som sagt inte tjat och mitt huvud bara skrek "ät mer deg kvinna!"  Jag tränade inte. Jag kan eventuellt ha gjort ett par situps när jag halvlåg på golvet med Lukas, men det hela är lite oklart. Jag minns mest pepparkakorna. Och degen.
Det får vara okej så, inga underverk men ändå okej. Inget att direkt dela med sig av på Facebook (det skulle vara pepparkaksbakningen då, men den gick så fort så då hann jag inte med...inte ens en Instagrambild blev det). Det är svårt att känna sig som en skitbra mamma varje dag när ingen ork eller fantasi finns. Fast om man skulle vara skitbra jämt skulle det kanske inte vara så skitbra det heller. Allt är relativt.
Vi kramades mycket igår, jag och mina barn och det är viktigare än alla aktiviteter, julgardiner, städning och tomtar tillsammans. Idag gör vi en favorit i repris och kramas extra mycket, för det är det vi gör allra bäst.