Pepparkaksgubbar

Det är jättemysigt att Lukas växer och blir större och tar sig för mer avancerade utflykter och äventyr om dagarna. Det tycker jag verkligen och innerligt. Något som dock förtar förtjusningen en smula är ju allt som kommer på köpet med att man blir äldre. Han kryper sitt snabbaste och ställer sig upp vid allt som går att stå vid. Att han sedan inte riktigt har förstått att man inte bara kan släppa taget är något vi får erfara varje dag. Han kryper över saker och kastar sig ut, helt orädd, och det är charmigt och sött men påfrestande för mamman som jagar efter. Han har också sagt hej till båda framtänderna i överkäken och en till liten tand där nere och att få tänder gör ont. Speciellt när de kommer i flock. Och så är han snorig, men det kan jag väl knappast skylla på åldern.

Det härjas om pepparkaksgubbens vara eller icke vara i Luciatåget och jag är minst sagt förundrad över debatten. Det är väl självklart att vem som helst och hur många som helst ska få vara pepparkaksgubbe om så önskar. Likväl som att det kan finnas 20 små lucior ett tåg ska det väl kunna finnas små bruna gubbar. Vad lär vi våra barn genom att plocka bort pepparkaksgubbarna ur Luciatåget? Och är det verkligen något som vi vill lära dem?

I torsdags tog jag mig i den berömda kragen och åkte till Friskis & Svettis. Det stod ett pass Indoor Walking på schemat och det gick strålande. Det är så skönt att äntligen ha kommit igång med någon form av motion och jag behöver verkligen röra på mig. Jag mår bättre och även fast vågen fortfarande går väldigt långsamt så går den åtminstone i rätt riktning. Och ja, det går sjukt dåligt med att uppdatera min blogg med eventuella framsteg och bakslag i viktfrågan, och jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på. Vintern kanske, den kan lika gärna ta den smällen också när den ändå håller på och samlar minuspoäng. Nu har dock jag och Johan slutit ett avtal som innebär 1 kilo minus vardera i december och sedan två kilo minus varje månad. Om vi lyckas får vi dejta bara vi två, om inte så blir det ingen dejt. Kan låta banalt och "vi träffas ju ändå jämt", men att få komma hemifrån en stund bara han och jag är mycket värt i småbarnskaoset. Och jag vill inte vara den som förstör egentiden.

Igår åkte Johan och Ella till Lek & Buslandet och jisses och himmel vad Ella har roligt när hon är där. Och Johan. Skäms på oss som åker dit så sällan, det får bli bättring på den fronten.

Japp, de har varierande storlek eftersom det inte riktigt framgick hur mycket de planerade att jäsa.

I fredags bakade jag mina första bullar. Galet, med tanke på hur mycket jag gillar att baka och hur ofta jag bakar kakor och annat sött. Bullar och Lussebullar version 2.0 blev det, resultatet var lyckat och nu väntar en hård prövning - att låta bullarna ligga i frysen tills de faktiskt ska ätas upp. Typ när det är advent och jul och sådant, inte när jag är för trött för att laga lunch till mig själv eller till frukost.