Äventyr och sådant

Vi spenderar dagarna på Sockeravvänjningen om någon skulle undra. Eller åtminstone så borde hela familjen ha checkat in där för längesedan. Lukas klarar sig visserligen så han får vara hemma och sköta hushållet. Vi andra tre är rätt illa däran så för oss finns det ingen annan utväg. Ella är verkligen sin mors dotter, hon kan trycka godis som ingen annan. Förutom mig. Så stolt man blir. Jul innebär god mat, men för mig är allt det där söta snäppet viktigare. Ge mig godis i stora lass så sitter den här mamman tyst och mumsar resten av dagen. Sjukt. Igår tog jag mig i kragen och besökte Friskis. Välbehövligt, minst sagt. Det får bli skärpning. Jag kör ett nyårslöfte på det. Jag är ju så otroligt bra på löften och sådant.

Det kommer hända mycket nytt nästa år. Mycket nytt och jag hoppas att jag klarar det. Jag hoppas att jag kan steppa upp och vara sådär bra som jag inbillar mig att jag varit en gång i tiden. Det återstår att se.

Igår var det dags för ett litet äventyr. Ellas bästis på dagis heter Hanna och då båda barnen har jullov så tänkte vi mammor att det vore en kul idé att ses. 11.10 stod vi glada i hågen på Södra Station och väntade på tåget mot Kumla. Barnen skötte sig exemplariskt och var inte nära att ramla ner varken på spåret eller någon annanstans. Tåg är kul, men det går vansinnigt fort till Kumla. Det är knappt man hinner ta av sig mössan. Väl framme i metropolen Kumla så stegade vi iväg till Sveas och tog en fika. Barnen sprang sig trötta därinne och mammorna åt. Och åt. Efter några timmar där så tog vi tåget tillbaka till Örebro och sedan bussen hem till Hanna för mera lek. När jag och Ella sen gick hem så var det en glad tjej som spatserade bredvid mig. Det var en riktigt mysig dag.

Julmat hos farmor och Lennart

Pappa och Lukas

Ella dansar på julafton

Kusinerna på Juldagen

Paketöppning

Lukas inspekterar

Jul då. Julafton spenderade vi hos Johans mamma med sambo och dit kom även ett helt gäng glada släktingar. Dagen var supermysig och Ella hoppade och studsade så fort hon såg pakethögen. När tomten knackade på dörren så gjorde sig Ella redo för hennes uppdrag - att lämna bort första halvan av hennes napparmé. Hon klev fram, sträckte napparna till tomten och deklarerade högt och tydligt att hon inte behövde dem längre för "hon var en stor tjej nu". Jag stod en bit bort och torkade en stolt tår ur ögonvrån, älskade tjej! Hon var grym! Så bestämd och så duktig. På Juldagen åkte vi till mina föräldrar dit också broder Daniel med familj kom. Massor med julklappar mat och godis bjöds det på även där och Ella gav sina sista nappar till den tomten som kom dit. Lika duktig då, lika bestämd. Min lilla tjej börjar onekligen bli stor. Sedan dess har det gått fint utan nappar, över förväntan helt klart. Den enda stunden som jag tror att hon saknar dem är när hon ska sova på kvällen. Det går över.