tisdag, januari 15, 2013

Nya tider på alla vis

På måndag smäller det. Jäsiken vad det kommer smälla. Jag ska plocka fram mina små pennor och små block och iklä mig rollen som student igen. Det ska jag minsann och jag hoppas på en succé. Jag hoppas verkligen att det här är grejen för mig. Jag vill känna att jag hittat rätt och att jag kanske, kanske kommer kunna jobba med det här tills pensionen hojtar på mig. Hittills har alla mina två yrkesval känts som provisoriska. McDonalds var skitjobbigt och skitkul, hotellet är skitjobbigt och skitkul men inget av dem känns som som något som jag skulle kunna vara nöjd med år efter år. VI får väl se hur framtiden ter sig, men att jag och datorn kommer bli polers är det inget snack om. Vi är rätt tajta redan nu, för den delen.

Igår kom jag på mig själv med att sitta och längta lite tills nästa gång det är dags för träning. Det ni. Det är en mening som jag aldrig någonsin kommit i närheten av i denna blogg tidigare. Jag längtar till träningen. Längtar. Denna kropp ska fixas nu för det är ingen ordning på diverse kroppsdelar som lever sina egna liv. Det hänger och det slänger och ser säkert underhållande ut, men jag vill inte lufsa runt som någon lufs längre. Jag läste mig tillbaka i bloggen och såg att jag minsann inte skulle varit så missnöjd förr. Men det är väl så det är, man vet inte vad man har förrän det är borta. Man vet inte hur ens kropp faktiskt ser ut förrän man har klämt ut två ungar. Och ätit en jäkla massa kakor.

Lukas, 9 månader
Ella, 9 månader

Inga kommentarer: