Lärarstudentens liv

När folk frågar hur det går med studentlivet så svarar jag ärligt att det går jättebra. Och tur är väl det, om man hade tröttnat efter bara två veckors studier så är det kanske läge att fundera över sitt karriärsval. Det känns faktiskt som att jag har hamnat helt rätt, jag riktigt längtar ut i skolorna. Att plugga på distans passar mig också fint. Än så länge. Det finns dock tid att tröttna på det eftersom utbildningen är fyra år, men för tillfället känns det perfekt. När man är småbarnsförälder så är det ganska lämpligt att man kan lyssna på föreläsningar lite när man vill istället för att behöva passa tider. Den enda gången som jag egentligen måste skärpa till mig och faktiskt sitta framför datorn en viss tid är när det vankas seminarium och än så länge har Lukas skött sig prima. Nu i veckan sov han sig igenom halva seminariet vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig på vad läraren och klasskamraterna sa. När Lukas sover eller sköter sig extra fint så passar jag på att yttra mig så mycket jag kan. Då känns det okej att jag blir tyst när jag matar barn samtidigt som jag försöker se engagerad ut i webbkameran.

Och Ella som helst plötsligt får heltid på dagis, hon sköter sig hon också. Trots dagar med treårstrots så är hon oftast en stor glädjekälla. Det må låta konstigt, men jag tror tametusan att mitt tålamod med henne har förbättras sedan skolan började. Man kan ju tycka att det borde vara tvärtom. Att få använda sin hjärna till annat än bara blöjbyten och städning har gjort gott. Jag gillar att få fylla kalendern och att få planera min tid. För planera måste man, jag har nog aldrig varit så effektiv som nu. En sak som jag dock inte har hunnit vänja mig vid är att jag inte kan planera in lika mycket andra aktiviteter som tidigare. Jag hinner helt enkelt inte träffa vännerna riktigt lika ofta, hur mycket jag än vill. Men med lite planering ska nog även det ordna upp sig, och jag hoppas att ni förstår. Förstår att jag vill ses och jag vill umgås, men att jag bävar för att hamna efter med skolan eftersom det är svårt att komma ikapp när man har två barn hängande vid höften.

Ella har för övrigt av sin far ärvt förmågan att blunda så fort mamman tar fram kameran. Kul. Det kommer hon säkert vara tacksam för när hon blir äldre och står skolfotografering på schemat. Tacka pappan för det.

Tack pappa...!

Lukas och söta Lea!

Lukas står själv nuförtiden och älskar att gå runt med gåvagnen. Det är väl väldigt vad fort tiden går snabbt. Mina små ungar är helt plötsligt inte sådär jättesmå längre.