Livet i Skogsgläntan: Husägare

Sådärja. Om någon undrar vad jag pysslar med om dagarna nu när skolan är slut så försöker jag lära mig att vara husägare. Det är inte det lättaste, jag övar och jag övar. Med andra ord så är vi nu inflyttade och vi har sagt hejdå till campingen. Vi och huset firar en vecka idag så det blev alltså inflytt den dagen som det till sist var sagt. Det kunde man inte tro när den här soppan tillverkades. Slutbesiktningen hade vi förra tisdagen och den involverade ett gäng gubbar och jag och Lukas som spatserade runt och tittade och tittade och kliade oss i våra huvuden. Jag och Lukas kliade inte riktigt lika frekvent utan studsade mest runt och störde lite grann. En del anmärkningar blev det, men inga stora så det var okej för oss att ta vårt pick och framför allt vårt pack och flytta in. I onsdags kom flyttlasset. Märkligt var det eftersom jag inte ens fick hjälpa till litegrann. Flyttgubbarna beordrade mig att sitta stilla och bara berätta i vilket rum jag ville ha respektive kartong. Märklig känsla, jag brukar annars vara rätt bra på att hjälpa till. Det där med att bara stå bredvid var visserligen lyxigt och jag skulle ta det igen och igen om jag måste flytta fler gånger, men ändå en smula konstigt. Efter två timmar var de klara och där stod jag bland alla kartonger och var helt plötsligt ägare av ett hus. Åtminstone så äger jag halva härligheten.
Att packa upp är roligt men det tar en fruktansvärd tid när man är mamma till två vilda barn. Jag ska vara glad om jag ens hinner titta på en kartong vissa dagar. Jag är inte så bra på tålamod men jag tränar på det. Det och att vara husägare. När man bygger ett nytt hus så är det en rad små saker som inte ingår, men som man gärna vill ha för att kunna på riktigt bo in sig. Till exempel toalettpappershållare och krokar att hänga handdukar på. Det är typiska småsaker som bara är att fixa, men det är svårt att få ur tummen när det finns så otroligt mycket att göra överallt. Men men, vi sa ju bo här rätt länge så vi har väl tid på oss att få upp toapappret från golvet.
I barnens badrum finns det ett badkar som barnen har invigt. Vilken vardagslyx det är att kunna kasta ner barnen i ett bad och se hur de roar sig tillsammans. Och vilken lyx det är att kunna öppna altandörren och spatsera ut i "trädgården". Det finns visserligen varken träd eller är särskilt gårdigt, men det är vår lilla yta. Mamman med det berömda tålamodet muttrar om gräs men pappan säger att vi vackert får vänta.
Igår tog jag och Jennie en 8 km lång promenad i omgivningarna och nu känner jag mig om möjligt ännu mera hemma. Bara runt knuten finns det hästar (vilket jag i och för sig inte har någon större relation till) och hagar och lugn och ro. Och Lidl. Det är ett fint område vi har valt för vårt liv. Nu är vi Kumlabor med ett alldeles lagom stort hus med alldeles lagom många rum och med lyckliga barn. Det är det bästa med kråksången, att kunna ge detta till mina barn. Att de får växa upp i ett lugnt område med andra barn och med lite frihet som knackar på axeln. Härligt.

I fredags blev det dock lite mörkare än tidigare då vi var tvungna att avliva vår gamla trotjänare Hampus. Jag och Johan köpte ju Hampus och hans syster Stella för många år sedan och de var våra bebisar tills den riktiga bebisen kom. Då gjorde Stella motstånd genom att kissa på diverse olämpliga platser och syskonparet fick flytta hem till mina föräldrar. Hampus har varit dålig förut och vi visste att han inte skulle leva så länge som friska katter då hans njurar var lite sisådär, men det är ändå trist. Jag har aldrig mött en finare, snällare, gladare eller varmare katt. Underbara kissen, nu tittar han på oss från katthimlen.

Jag och barnen har för övrigt sommarlov tillsammans nu och det går rätt bra även fast jag är bra sliten när det kvällningen kommer. Det tar på krafterna att underhålla två kottar.