torsdag, juli 04, 2013

Självdöd blogg?

Man skulle lätt kunna tro att den här bloggen har gått och självdött. Tanken är befogad då det inte har varit sådär vidare värst många livstecken på sista tiden, men nu jäsiken. Om det är någon som ska ha skulden för uppehållet så är det internet. Eller bristen på internet. Eller jag. Men mest internet som inte har existerat förrän nu. För så är det, det ska visst krångla järnet med det mesta innan man kan få njuta på riktigt. Fast njuta gör jag ändå, det är svårt att låta bli när man spenderar dagarna i huset. Det är så förbenat skönt med utrymme, det är nog det allra bästa. Det är såklart nytt och fint överallt också, men just det att slippa sitta i det berömda knät på varandra dagarna i ända är nog ändå det som vi njuter mest av. Vi trivs som små fiskar i ett stort hav och nu börjar alla projekt att hoppa på oss. Det är en trädgård som skriker efter omtanke, en garageuppfart som är omöjlig att placera en eller två bilar på och resten som också behöver styras upp. Men det är ett roligt styrande, det blir ju bra när det blir klart och vi ska ju bo här aslänge förhoppningsvis. Aslänge och inte alls hålla på och flytta runt sådär planlöst som vi gjort de senaste åren. Nu är det dags att rota ner sig en aning. Jag saknar dock Örebro ibland och jag saknar dagis jämt, men jag tror att jag ska överleva. Kumla har tagit väl hand om oss hittills åtminstone.

Ella och Lukas fick dagisplatser på Borgen och vi åkte dit för att hälsa på förra veckan. Det kändes okej en stund, men sedan kändes det sämre och sämre. Det visade sig nämligen att det endast var Ella och ett till barn som var födda -09 och resten var yngre. Dessutom var det inget barn som gillade att pyssla vilket Ella älskar. Alla ni som känner dottern i den här familjen förstår min oro. Hon behöver umgås med äldre barn och utmanas lite. Hon älskar siffror och bokstäver och skulle få väldigt lite ut av att umgås med småbarn hela dagarna. Det gör hon ju hemma så det räcker och blir över. Så jag bestämde mig för att lita på min intuition och krångla lite med kommunen. Det resulterade i två platser på Gläntan istället och en mycket bättre känsla i kroppen. Vi var där och hälsade på innan vi tackade ja och visst att lokalerna är mer slitna, men det spelar ingen roll när personalen verkar toppen och barngrupperna jättebra. 

Dagarna går som sagt och vi njuter och lever livet. Midsommar kom och bredvid Midsommarafton i kalendern stod det umgänge med fina familjen. Vi tog vårt pick och pack och drog till Sannahed tillsammans med Jennie, Robert och barnen och hade en strålande fin dag. Kvällen spenderades hos dem och vi cyklade dit. För cykla till dem kan man göra när man bor i Kumla. Det kan man väl visserligen göra även fast man bor i Örebro men det låter inte ens i närheten av roligt. Att kunna cykla är bra och lätt och roligt och även fast jag cyklade dit med bromsen i så kändes det bra.

Vi har även haft äran att ha besök av en hel drös fina vänner som har spanat hus. Det finns verkligen så många underbara människor i vår umgängeskrets och jag är så innerligt glad för dem var och en. Att kunna bjuda in folk och faktiskt ha plats att kunna umgås är en smula fantastiskt. Nu behöver vi inte trängas så mycket längre. Om man inte vill förstås, för soffan har fortfarande samma storlek.

Igår hände något som aldrig har hänt förut. Jag gick ut för att springa. Och jag sprang. Jag sprang inte superlångt, men jag sprang så mycket jag orkade och travade resten i duktig fart. Det var roligt på riktigt och jag ska ge motionerandet en ärlig chans. Det är galet smart att ge sig ut på kvällen när barnen har somnat. Det är avkoppling och nytta på en och samma gång. Att jag sedan idag har upplevt träningsvärk av ordentlig rang får väl räknas som rätt åt mig. Så går det när man aldrig motionerar, då får man lida lite när man väl sätter fart på benen.

Idag har vi besökt Pettsson och Findus tillsammans med Ellas dagisbästis Hanna och hennes mamma. Det var en mysig utflykt och jag riktigt njuter av att se min lilla tjej så stor. Hon vill så mycket och hon försöker ta för sig. Hon sprang minsann iväg tillsammans med ett gäng glada barn och en pettsson och en findus och gav blanka tusan i mig för en stund. Det är skönt. Jag gillar att knuffa henne i rätt riktning och jag hoppas att jag knuffar lagom hårt. Jag önskar så att hon inte blir som jag, utan tuffare. För hennes skull.

Lukas växer och blir större och coolare kille kan man leta länge efter. Han är så nöjd med livet och hänger med på det mesta. Han kan såklart ryta ifrån, för det måste man kunna när man är syskon med Ella, men på det stora hela är han otroligt glad och snäll. Skulle han bara börja sova ordentligt på nätterna så skulle han vara exemplarisk. Vi jobbar på den biten. 

Som kompensation för att husförseningen innebar 6 veckor (!!!) i en campingstuga har vi fått färg till huset betalat. Det tackar vi för, det är fina pengar som vi sparar. Med andra ord så får vem som helst komma och hjälpa till när huset ska bli fint. Om intresse finns så hojta till så hojtar jag tillbaka när vädret skriker målning. Målar man får man mat, dryck, trevligt umgänge och en guldstjärna i min bok. Bara en sådan sak. 

Och vet ni? Det finns seriösa planer på att sätta ordentlig fart på bloggen. Nu har jag ju snart ett kontor för sjuttsingen och kontor förtjänar någon som sitter där och arbetar vilket jag skulle kunna göra med skrivandet. Jag skriver ju för min egen skull, och för barnens. Jag inbillar mig att de kommer tt vilja läsa när de blir äldre. Förmodligen kommer de himla med ögonen och tycka att det är världens töntigaste morsa, men jag tror att de i smyg kommer att läsa. Läsa och le en smula och vara glada över att jag dokumenterat livet. Även fast bloggen går och självdör titt som tätt.

Inga kommentarer: