Sommarlov!

Nej men sådärja. Sommarlov kittlar dödsskönt i kistan måste jag erkänna. Jag borde joina studenterna på stan, det borde jag. Jag är visserligen en liten tantigare variant och inte har jag avslutat någon utbildning heller, men glad är jag i vilket fall som helst. När jag kom på den smått befängda idéen att jag nog skulle ge läraryrket en ny chans i vintras så trodde jag i ärlighetens namn inte att det skulle vara såhär svårt. Eller gå såhär bra. Att plugga på distans låter ju rätt avslappnat, men det är inte ett dugg lättare än att plugga live. Kunskapsmässigt åtminstone. Det som passar mig med studier på distans är att jag slipper ta mig iväg till diverse sunkiga lektionsrum på Universitetet och kan istället bara starta datorn. Jag kan med andra ord städa och tvätta ända fram till en minut innan föreläsningen eller seminariet startar. Jag slipper också stressen som det innebär när hela klassen ska iväg och spela Ölbrännboll och bada nakna i likkistan på Stortorget medan jag varken kan eller egentligen vill följa med. För sådan är jag, livrädd att hamna utanför och anses som en tråkboll. Maria 31 år har inte kommit längre i sin personliga utveckling förstår ni. Fast dagens Maria är i och för sig bra mycket starkare än den där versionen som tassade runt för tio år sedan. Jag är så glad för mina vänner och jag hinner i ärlighetens namn inte med en massa klasskompisar som vill umgås och göra studentaktiviteter (för umgås vill de säkert, jag är ju rätt lajbans jag). Jag har fullt upp med att vara mamma och vara god vän till de fina som redan ligger mig varmt om hjärtat.
Resultaten har för övrigt gått bra, slutrapporten skickades in för en stund sedan och den borde bli godkänd. Jag ser fram emot hösten då jag kan få vara student på heltid för hur jag än vrider och vänder på det så har det ibland varit en aning stressigt att ha en Lukas flåsande i nacken när jag försöker redovisa och verka smart. Dock så är han helt fantastisk och jag är honom evigt tacksam för denna vår. Vi har skött oss bra han och jag.

Igår kväll kom det några tårar igen när jag tänkte på dagis. Jag upplever något som kan liknas vid graviditetshormonstårar fast utan plusset på stickan. Jag kommer garanterat vara den där mamman som gråter vid skolavslutningar, som gråter när barnen tar en lyra i brännbollsturneringen och som totalt bryter ihop när barnen flyttar hemifrån. Avsked och fina stunder är jag inte så bra på.

Och om någon undrar så är det fortfarande inflytt nästa onsdag som gäller. Men säg inte det till någon.