RIP?

Vad vi gör? Lär känna varandra såklart.

Hej min lilla självdöda blogg. Här ligger du och har dödsryckningar. Meningen är inte att du ska dö, det är bara så att dagarna går fasligt fort för studenten med huvudet fullt av matematik. Jag kan nu bocka av Matematik 1A och matematik 1B - med bravur godkända. Eller i alla fall godkända och det duger fint. Det känns skönt att kunna släppa det och det känns framför allt skönt att jag kanske inte är sådär värdelös på att räkna som jag har trott i alla år. Kanske finns det någon liten del av matematikhjärnan som faktiskt fungerar. Halleluja! Nu har jag VFU vilket innebär att jag får spendera mina dagar i en klass 2. Det är spännande och utmanande och imorgon ska jag minsann leda en matematiklektion. Eleverna skulle bara veta vilket snille de har med att göra.... I måndags ledde jag mitt första moment som gick bra även fast jag ganska snabbt insåg att det inte är helt lätt att få 20 elever att sitta tyst och lyssna på den ivriga lärarstudenten. Tillslut så gick det och jag tror de gillar mig. Än så länge.

Igår stod det roligheter på schemat - fotboll!!!!! Jag var ju skicklig vid tangenterna när biljetterna till Sverige-Portugal släpptes så igår klev jag och Johan in på arenan tillsammans med sisådär 50000 glada supportrar. Jag älskar verkligen viktiga fotbollsmatcher, även fast jag blir onormalt nervös. Matchen slutade åt skogen dessvärre, men stämningen medan det gick bra och inför matchen var otrolig. Sjukt häftig upplevelse. Ska man vara positiv så blir det väl inte lika många timmar framför tvn i sommar som om Sverige skulle ha varit med. Och det är ju bra. På sommaren finns det annat att göra. Typ. Tur att det snart är OS och att skidsäsongen drar igång så att suget i sporttarmen lättar en aning.

Annars då? Lukas spenderar dagarna som sjukling numera, sablans för baciller och virus som frodas för mycket. Skittråkigt är det verkligen och sov vi dåligt innan så sover vi knappt alls nu. I julklapp önskar jag mig en Lukas som sover på nätterna. Varken dyrt eller omöjligt att hitta kan tyckas, men än så länge har vi ju försökt i 1,5 år utan framgång. Men en vacker dag ska väl även han förstå hur himlans fantastiskt det är att sova på nätterna. En vacker jävla dag!

Sprängfyllt!

Huvudet sprängs snart av all matematik som trängs för att komma in. Geometri står på agendan och det vankas tenta på fredag. Igen. Det känns som det är tentor och arbeten mest hela tiden, men det är väl såhär det är att vara en flitig student. Och tänk att jag trodde att jag eventuellt skulle hinna med andra saker på dagarna när barnen är på dagis. Inga avancerade saker visserligen, mer kanske ta en promenad på lunchen och liknande. Det kan jag glömma. Här äts det lunch framför datorn samtidigt som en föreläsning rullar och har jag tur så hinner jag kanske äta samtidigt som jag skriver. Det gäller att vara effektiv minsann. Fast jag klagar inte. Det kunde varit värre.

Det är mindre än två månader kvar till jul och den lilla julnörden inom mig jublar och gör high five. Fram till jul brukar det mesta gå bra, till och med vintern kan då och då kännas mysig. Dock så vet jag att det stundar en januari, en februari och en mars och fick jag byta ut de månaderna mot en sommar så skulle jag göra det utan att blinka. Fast nu vet jag ju av erfarenhet att jag brukar överleva vintrarna ganska bra så jag borrar ner huvudet och bara kör. Som vanligt.

Nu är årets mest intensiva kalasperiod till ända och vi har haft kul och vikten har stannat på en rimlig nivå. Jag brukar annars plocka på mig ett och annat överskottskilo under oktober på grund av allt jävla fika, men i år så står jag still. Nu är det neråt som gäller. Jag gör ju små tappra försök ni vet. Med blandat resultat. Men jag är ju sån, jag har lite för svårt att motivera mig till hundra procent och lägger hellre tiden på att umgås med vänner och familj än att motionera i tid och otid. Jag är dock på väg att hitta min typ av motion och kost, så vi får väl se om vågen jublar den också. Eventuellt. Eller så får jag satsa på Beach 2020 som vanligt.

Nya problem

Så i måndags var det dags för lilla damen i hushållet att fylla fyra år. Hon vaknade på morgonen och ville direkt att vi skulle gå till spegeln i hallen för att mäta och se om hon hade blivit längre nu när hon var ett år äldre. Hade jag varit femton så hade jag förmodligen dött söthetsdöden men jag valde att le och njuta av min tjej.

Det märks att tiden går för barnen blir minsann äldre. En annan har ju inte fyllt år sedan 25 men barnen fortsätter att lägga år bakom sig hej vilt. Med åren kommer nya bekymmer, nya funderingar. När det gäller Lukas och dagis så är min största oro fortfarande att han ska ramla omkull och slå sig. Så vild och orädd som han är så känns det som en rätt befogad rädsla, men än så länge har det gått fint. Ella däremot, hon ramlar inte så ofta. Henne behöver jag inte fundera på huruvida hon ska klättra upp i soffan och kasta sig ut. Hon är dock i den åldern där det börjas lekas med kompisar. Och där kommer den lätt hispiga modern in i bilden. Det där med kompisar är inte helt enkelt. Ella leker med de flesta på dagis och trivs jättebra. Men eftersom jag har en nervös läggning så snappar jag upp små oskyldiga fakta och lägger för mycket kraft på dem. Det kan till exempel vara att Ella säger att hon inte fick vara med och leka i dockrummet en dag. INTE VARA MED??? Då tänder mamman på alla cylindrar. Vems förälder ska jag ringa och skälla på? Vilket barn ska jag ge onda ögat? Alternatvit lägga krokben för ute på gården. Dagen efter är minsann Ella med och leker och då är det helt plötsligt någon annan som får stå utanför och kika in. Det är ju så, jag vet ju det, men jag tycker ändå inte om det. Alla borde leka med alla och alla borde få vara med jämt. Fast det vore ju kanske rätt trist det också, men trevligare kan jag tycka. Och tänk att snart börjar barnen skolan och då är det superduperviktigt att ha kompisar, för ensam är inte så roligt att vara. Nu ska jag sluta att måla fan på väggen och koncentrera mig på nuet, men det är svårt för en sån som jag.

Igår var det kalas för Nelia och idag är det Halloweenfest hos Charlie. Snart lägger vi Oktober och alla kalas till handlingarna och blickar fram mot jul. Hej och hå.

Och dunk i ryggen och klapp på huvudet till mig som högg som en piraya och fixade biljetter till Sverige - Portugal. Heja mig och heja Sverige.

Mattesnillet ordnar kalas...!

Sedan Falun hände så har det mest varit plugg och kalas i mina tankar. Ella fyller 4 år imorgon och i dagarna tre har vi kalasbjudningar här i hushållet. Än så länge har det varit en bejublad succé! Igår travade kompis efter kompis efter mamma efter pappa in och gjorde Ellas eftermiddag till en rykande glädjefest. Jag tog på mig någon sorts roll som lekledare för nu går det visst inte riktigt lika bra att bara bjuda in och förvänta sig att alla aktiverar sig själva. Eller går gör det väl egentligen, men fyller man fyra och heter Ella så vill man ha lite skattjakt och lite lek och lite bus och det ska man självklart få. Mammorna och papporna fick fika medan vi andra busade och det gick så bra och vi hade så roligt. Fina, underbara ungar som faktiskt lyssnade rätt bra på tant Maria. Tack alla fina vänner för presenter och för att ni kom! Det betyder massor!

Häromdagen fick jag för övrigt tillbaka matematiktentan. Den som kändes rätt bra, men som innehöll matematik. Jag var bland de bästa i klassen på matte upp till mellanstadiet för så långt behövde man inte förstå, det räckte med att memorera multiplikationstabellen. Sedan sket det sig kan man säga. Men åter kom tentan och jag fick VG. Tre poäng från full pott och jisses så bra det känns! Hejdå matematik 1a, dig tänker jag aldrig läsa igen. Det är så skönt att kunna lägga saker och ting bakom sig och tuffa framåt.

I förrgår när vi slog upp våra ögon efter för lite sömn som vanligt så låg det snö på marken. SNÖ!?!?!?!?! Fint möjligen, men för tidigt och för jäkla jobbigt. Vinter är ju inte min kopp te. Nej, ge mig en varm sommarmorgon där solen lyser och fåglarna kvittrar så är jag på banan. Blir det för kallt så tappar jag intresset och blir lätt lite sur och förbannad. Nu biter jag ihop och håller god min för barnen som gillar snön, men inombords suckas det. Snön är borta nu och den är välkommen åter längre fram i år. Vid jul ungefär! För jul är det som är bäst med vinter!

...och hade jag haft en kabel till kameran hade det här inlägget kantats av kalasfirande människor, men den kabeln har jag visst städat bort. Återkommer.

Hej från Falun!

Ja hej hej. Från Dalarna. Från hotellrummet. Vi har två dagar i skolan denna vistelse och jag är helt färdig efter den första. Det är tur man inte går i skolan varje dag om man säger så. Jag är inte van vid det här, jag är bättre på att slå på datorn och sedan kunna tappa fokus ibland. Och så saknar jag mina små hjärtan där hemma. Även det stora hjärtat så klart, men det där med att ha barn så långt borta är svårt. Det kan nog de flesta föräldrar intyga. Egentid i all ära, men något saknas. Jag fick prata med Ella tidigare under kvällen och det kändes skönt. Min stora lilla tjej. Jag delar hotellrum med min nyfunna vän Erika och vi har det verkligen bra! Supergullig tjej och vi fungerar perfekt tillsammans. Imorgon blir det hemfärd, jag och Skodan ska brumma hela vägen till Kumla. Det gick fint att ta sig hit även fast GPS`n vägrade samarbeta. Vägen till Falun är inga problem, det är när man kommer in i staden som det blir klurigare. Speciellt om GPS-appen är uppdaterat och vägrar prata med mig. Det blev några väl valda ord och ett antal varv runt centrum igår innan jag tillslut hittade rätt. Men en riktig kvinna reder sig alltid, så det gjorde jag minsann. Det här ett skönt avbrott i vardagen och lite hemlängtan är alltid nyttigt.

Tenta, jobb och hejdå fredagsmys

I torsdags var det då dags att avsluta den första matematikkursen. Matte får mig att rysa på ett dåligt sätt. Det är svårt att tro att jag faktiskt var bland de bästa i klassen på just matematik upp till högstadiet. När det bara handlade om att plugga in multiplikationstabellen var jag med andra ord rätt vass. När man sedan behövde börja tänka och klura mer, var jag körd. På högstadiet blev jag fast med det dåliga matematiksjälvförtroendet och det har suttit i sedan dess. Det sitter fortfarande i, men tentan i torsdags ordnade så att det åtminstone känns en aning bättre. Nu är visserligen tentan varken rättad eller tillbakalämnad än, men jag har en rätt härlig känsla i magen. Jag borde fått godkänt och viktigt av allt är väl att jag tror jag förstod det mesta och det kändes som att jag hade läget under kontroll. Det jobbigaste med tentan var att när jag väl var klar så var jag tvungen att sitta en timme och glo på klockan eftersom man inte fick lämna in den förrän en viss tid. DET var svårt. Att inte göra något alls. Jag som är van att alltid har sjutton olika saker på gång blev extremt stressad av att inte göra något alls. Nyttig erfarenhet.

Igår drog jag in stålar till hushållet genom att gästspela på hotellet. För att vara första gången jag jobbade på ett och ett halvt år så är jag i efterhand nöjd. Det var riktigt roligt att få vara ute och träffa gäster och arbetskamrater, knappa på datorn och svara på mail. Jag hoppas att jag inte krånglade till det allt för mycket, för jag hoppas få jobba någon gång ibland. Det här med att bo i hus är ju fantastiskt kul, men det är ju så mycket man vill göra och väldigt lite här i världen här gratis. Plus att det är bra för självkänslan att få jobba lite. Dock får jag erkänna att jag har det sjukt bra. Jag insåg det igår när jag huttrande skrapade rutorna på bilen klockan 5.30. Nog för att jag sover dålig på nätterna (tack Lukas...) och nog för att jag hela tiden måste ha plugg i huvudet, men ändå. Jag behöver sällan stressa på morgonen och jag är oftast hemma kvällstid och får krama barnen god natt. Mellan föreläsningar och seminarier kan jag eventuellt sätta igång en tvättmaskin och eventuellt dammsuga. Och är jag riktigt avancerad kan jag plocka i köket och lyssna på föreläsning samtidigt. Det ljuva livet som distansstudent minsann.

I ett svagt ögonblick joinade jag en grupp fina människor som Säger Nej Tack till sötsaker resten av 2013. Ögonblicket innan jag bestämde mig för att gå med gjorde tjockismagen volter av lycka för att den äntligen skulle försvinna och ögonblicket efter jag hade gått med ångrade jag mig bittert. Jag som lever för fredagsmys innehållande en stor godispåse. Jag som har sju barnkalas på fem veckor framöver. Jag som inte har något emot att skippa lunchen för att istället kunna trycka i mig en kladdkaka till mellanmål. Nu har jag snart klarat en vecka utan godis och fika och det går faktiskt bra. Målet är att i framtiden kunna äta godis en kväll i veckan istället för att livnära sig på det. Jag tror dock att godisförbudet får kliva åt sidan när det vankas jul, men den som lever får se.

Ser ni gräset? Nej, man måste i princip ligga på alla fyra med förstoringsglas för att se det, men det finns där. Det är på gång. Det finns hopp om en gräsmatta till sommaren 2014.

Ohoj från matematikens avgrund

Hej igen. Det var väl fasligt vad internetet har fått klara sig utan mig länge. Ingen verkar gråta för det visserligen. Jag skyller allt på skolan. Skolan skolan skolan. Den drog igång igen i slutet av augusti och sedan dess har det varit fullt ös medvetslös på mattefronten. Och är man som jag, dvs kass på matematik, då får man ösa lite hårdare för att hänga med och klara av. En rapport är inlämnad, flera redovisningar är avklarade och nästa vecka stundar tentan med stort T som jag är livrädd för. Matematik faller sig inte naturligt för den här damen, ingenstans tycker jag att siffrorna stämmer och passar ihop. Det pratar om baser och om primtal och om bråk och jag sitter som en fågelholk och förstår inte. På seminarierna som vi har varje vecka gör jag mitt allra bästa för att verka smart, vilket jag lyckas med sporadiskt. Jag är rätt bra på att låtsas och fejka till min omvärlds stora förtret. Fast jag ska inte klaga alldeles för högt för jag har det rätt bra. Jag lämnar barnen på dagis och åker hem och pluggar. Det är här det fina med distansundervisningen kommer in - medan barnen är borta så pluggar jag, jag kastar in en tvätt i maskinen, jag röjer i köket och när jag väl hämtar mina små hjärtan så behöver jag inte känna stressen för att hemmet förfaller. Än så länge går det ok, det känns bra.

I lördags var det Öppet Hus på brandstationen och jag, barnen och familjen numera Levander rattade bilarna dit. Det kan vara så att mammorna var mest förtjusta - ett helt hus fullt med brandmän i uniform. Godkänd lördagsunderhållning. Barnen älskade det också, vi fick åka brandbil, spruta vatten med slangen, kolla alla lokalerna och se när brandmännen släckte eld. Det var två nöjda familjer som tackade för sig några timmar senare. Lunchen åt vi på mitt gamla McDonalds och där var de tinte igår jag var. Uppenbarligen. Det var inte ens i förrgår, eller förra veckan. Det var ju ombyggt och fint och det fick jag vet att det minsann var massor med år sedan. Det kan vara så att jag aktivt har valt att inte åka dit för ofta, för att det känns lite märkligt. När man har arbetat på stället så länge så blir det en märklig känsla när man kommer in och inte längre räknas som en del av inredningen. Jag kan sakna det. Väggarna där andas många fina minnen.

Dagis går fint. Jag är så glad för att barnen reder sig så bra. De är duktiga och har så kul men den bästa stunden på dagen är nog ändå när jag får hämta dem och båda två springer och kastar sig i famnen. Älskade älskade barn!

Trädgården börjar likna en trädgård, dra mig på trissor. Vi har haft en grävare som har fixat och plattat och öst ut jord och grus och nu börjar vi se någon form av ljus i ogrästunneln. Vi passade på att så gräs som sjutton innan helgen eftersom det utlovades regn i veckan. Det regnet verkar ha försvunnit så nu blir det vattna istället.

Ella och Melvin

Busungar

Lek!

Baksidan

Framsidan

Man borde alltid ha en grävmaskin på baksidan av huset - fantastisk barnvakt.

Stora killen!

Ute och svirat

Hej allvaret. Det har lurat runt hörnet hela sommaren och nu hoppade visst den där sura lilla matematikdjävulen på mig med all kraft. Det var väl väldigt vad jag är dålig på matematik. Riktigt jäkla kass. Det kommer bli en lång höst som kommer kräva enormt mycket. Min hjärna stänger helt enkelt av när det vankas siffror. Tacka vet jag förskolan, som tar hand om mina fina ungar medan jag sliter mitt hår.

Men vilken helg jag har haft. Tanten har varit ute och svirat minsann. I fredags blev det middag på Brasseriet tillsammans med Jennie och Lova. Kvalitetstid på riktigt med fina fina vänner. Det är så fruktansvärt skönt att kunna komma ut och ladda de där batterierna ibland. Att få ventilera tankar och åsikter med människor som man litar på till hundra procent är nyttigt för själen. Det är skönt att barnen växer och blir äldre på många sätt och en av fördelarna är att det nu helt plötsligt är lättare med egentid. Det är inget större projekt om mamma eller pappa är borta någon kväll, det går rätt fint ändå. I lördags stod det sedan utgång på schemat. Det gör det inte så ofta om man säger så. Utgång tillsammans med Jonna var det extremt längesedan det stod, men det har stått och när det stod så stod det många gånger. Vi gjorde Örebro osäkert varje vecka förr, men det var när vi var unga och fräscha. I lördags så laddade vi iallafall upp med rå fisk och dryck med procent i. Sedan blev det Harrys där vi dansade som om det gällde miljoner. Att det kan vara så kul! Dansa borde man göra oftare så att man riktigt kan känna livet i sig. Vi sov på hotellet eftersom det var smidigt, eftersom vi kunde och för att vi var värda det. Bara att få umgås och snacka gamla minnen var riktigt mysigt. För minnen har vi så att det räcker och blir över. Otroligt roligt var det och det kommer bli fler gånger. Tanterna kan än minsann.

På lördag är det dags för kräftskiva med grannskapet. Jag gillar att vara del av ett grannskap. Det känns tryggt på något vis.

Underbara bröllop!

Nej men har man sett, hon håller vad hon lovar. För en gångs skull.  

Jomenvisst, har jag sagt att det ska komma text och bild om ett bröllop så kommer det text och bild om ett bröllop. För sån är jag. Typ. Jag är rätt sugen på att gifta mig, men det jag är mest av allt sugen på när det handlar om bröllop är att få planera hela grejen. Självklart vill jag såklart bli gift och få det efterlängtade efternamnet, men i rolighetsgrad så kommer planeringen överst. Därför blev jag lycklig när Jennie berättade att de skulle gifta sig och det var en extrem ära att få frågan om jag och Johan kunde tänka oss att agera värdpar. Kunde tänka oss? Jag skulle i princip kunna betala för att få hjälpa till. Resan till i lördags har inneburit mail- och telefonkonversationer med diverse släktingar och vänner, jag har gjort mitt yttersta för att ge bra råd och tips och vi har tänkt bröllop helt enkelt. Det har varit fantastiskt roligt. Fredagskvällen gick åt till att förbereda presenter, förbereda mig själv, öva tal och inte åt att vila eller sova. Det kan man göra när man blir pensionär och boulesäsongen är över. I lördags morse klev jag och bruden in hos frisören som gjorde ett galet bra jobb. Snyggaste Jennie blev om möjligt ännu snyggare. Jag som är allt annat än tidsoptimist provade på just det när jag inbillade mig att jag kunde göra mig själv vacker på en kvart. Omöjligt uppdrag. Jag gjorde så gott jag kunde. Halleluja för smink och hårspray. Väl framme i kyrkan gjorde vi vårt bästa för att välkomna gäster, dela ut program och såpbubblor och underhålla barn. Oliver och jag kom väl inte skitbra överens när jag försökte muta honom med russin, men jag förstår honom. Sketna tant som inte plockade fram godiset tillräckligt snabbt liksom. Kyrkan gick bra och om någon tror att jag inte fällde någon tår så har ni tvärfel. Det räckte med att musiken började och dörrarna öppnades så började sminket så sakteliga rinna av. Hej känslor. Vackert var det. Inte blev det mindre vackert när brudparet sedan anlände till festgården i båt. Festen var sedan en enda stor fantastisk tillställning. Många tal, god mat och glada människor. Möhippegängets tal gick fint och även fast jag skippade manuset efter en mening så tror jag att jag lyckades något sånär iallafall. Även svensexegänget pratade och jag blev riktigt stolt över sambo som talade utmärkt. Vi och ett gäng till sov kvar och tur var väl det för ingens fötter eller promillehalt hade tillåtit bilkörning hem mitt i natten. Frukosten på morgonen smakade prima och jag är så innerligt lycklig över att få ha varit med om ett så fint bröllop. De är de bästa vännerna man kan önska sig och ett galet vackert par. Fina, fina ni! Tack för uppdraget!

Bästa Jennie

Nygifta

Säg hej till publiken!

Fina familjen!

En trött men glad jag

Inskolning och bildkavalkad

Nej men sådärja - ännu en vecka att lägga till historien. Vi har mest pysslat med dagis på olika vis. Borde hon inte ha lärt sig att det heter förskola, hon som ska bli lärare och allt - tänker ni och jo, det är möjligt. Jag vet att det heter förskola, men jag gillar dagis. Dagis är gulligare, låter mysigare och barnen känns inte lika gamla. Skola hit och skola dit kommer vi ändå att tjata sönder i åratal framöver. På Ella och Lukas nya dagis så sker inskolningen under tre hela dagar och sedan är det tack och hej mamma och pappa. 9-15 tre dagar. Och sedan inget mer. Jag förstår tanken men är ändå kluven. Det har varit väldigt intressant att ha varit med under dagens alla delar, men det känns hårt att bara lämna dem där imorgon. Dagiset har två avdelningar som arbetar väldigt tätt så när Ella och Lukas behöver lite familj så finns ju syskonet inte alltför långt borta. Det värmer något i det oroliga hjärtat. Jag är inte orolig för Ella, hon reder sig alltid. Hon är otroligt tuff. Hennes eventuella problematik kan väl kanske ligga i att hon nästan är för tuff ibland. Det är her way or the highway lite för ofta, men det borde ge med sig. Nu är hon omringad av stora barn som också är vana att få deras vilja igenom och det är nyttigt för fröken egenvilja. Lukas däremot skapar huvudbry för mamman. Det är inte det att han inte reder sig för det gör han alldeles säkert. Han är inte svår överhuvudtaget och har varit nöjd hela inskolningen. Hans problem är hans orädsla. Han hoppar och studsar och klättrar och kastar sig ut på äventyr och jag förstår att fröknarna inte kommer hinna fånga honom alla gånger. Min lilla kille kommer bli full med blåmärken och revor för livet. Det är jag rädd för.
Förmodligen kommer det dock att gå fint. Den här mamman kommer att vänja sig och om en vecka kommer det här blogginlägget att kännas löjligt och överflödigt. Förhoppningsvis.

Igår var det så dags för det underbara som jag halvt längtat ihjäl mig till. Det var så bra och så fantastiskt så nu är jag för trött för att återberätta och ber om att få återkomma imorgon. Då ska det minsann skrivas bröllop och visas bilder hej vilt. Idag tackar jag och lösnaglarna för oss. Godnatt.

Bästa Lukas!

Tro det eller ej, men han är faktiskt inte ett dugg arg eller sur. Vi leker Arga leken. Han vann.

60-års festen

Tipspromenad - 60-års festen

Dags för lek - 60-års festen

Klämma ballong - 60-års festen

Rulla bilar - 60-års festen

Spotta grodor - 60-års festen

Ella och Lukas i Degerfors

Lukas

Ella

Ella håller på det rätt laget hon minsann

Vardagen närmar sig

Helt plötsligt var det augusti och helt plötsligt lurar vardagen runt hörnet. Johan har börjat jobba igen, nästa vecka börjar inskolningen på förskolan och igår råkade jag logga in på skolans hemsida och se de fruktansvärda tentorna som låg där. Jag kommer att läsa matematik i höst och bara det ordet kan ge mig mardrömmar av rang. Tänk att jag var så duktig på att räkna ända fram till högstadiet. Då gick det utför och snabbt. Siffror rör till det i mitt redan rätt förvirrade huvud så i höst kommer det bli tufft. Men å andra sidan har jag ju tiden på min sida när barnen roar sig på Gläntan på dagarna. Om alla håller en liten mental tumme så kanske det går. Kanske att summan av allt blir korrekt.

Häromveckan var det dags för 60-års kalas för moder och fader. Det kom släktingar från höger och vänner från vänster och jag fick göra det jag allra helst gör - ordna, planera och arrangera. Det finns en anledning till varför jag gick Professionell Upplevelsearrangör och såhär i efterhand var det kanske inte för att få jobb eftersom den branschen är rätt snäv. Nej, jag får vackert studsa på stället och hålla mig till att planera saker när släkt och vänner ber mig. Jag får agera TrivselTorsten och PlanerarPia i bekanta kretsar helt enkelt. Festen var lyckad och trots att termometern varnade för galet varmt så gick det fint. Barnen skötte sig och jag fick vinna en lek. För jo, jag fick visst vara med och för nej, jag hade inte tränat innan. Vi träffar släkten för sällan kan jag konstatera, trevliga människor det där!

Om en vecka är det dags för bröllop! Jag är laddad, minst sagt. Det här med bröllop är inget jag springer på dagligen så man kan säga att jag har laddat sedan sist som kanske var en tio år sedan eller så. Brudparet har hittat ett kanonställe som eventuellt jag och Johan lånar någon gång i framtiden om han får tummen ur. Dock verkar den sitta rätt bra där den sitter. Tummen alltså.

Det känns som att vi har målat i en evighet och det har vi nog gjort också, men det tar verkligen tid. Det är hus och det är garage och det är bod och det är inte en strykning utan två eller tre och sedan ska det kollas igen och målas i skarvar och på andra spännande ställen. Men det närmar sig ett vitt resultat. Vi passar bra in i området kan man tycka.

Jag må se oförskämt ren ut, men tilläggas bör att detta var några veckor sedan. Nu är tröjan och shortsen och kvinnan på bilden betydligt mer slitna med vit färg på diverse ställen. Tröjan är för övrigt en kvarleva från det glada 90-talet. Hej högstadiet!

 

Minisemester med bästa!

I onsdags var det då äntligen dags. I min kalender stod det inristat EGENTID med stora feta versaler. Eller det kan ha stått Sthlm också men denna gång är det samma sak. Jag och Jennie kände att mammorna behövde släppas ut en stund utan barn och karlar och därför hade vi bokat en övernattning i den kungliga huvudstaden. Det var två överlyckliga mammor som möttes på stationen med varsin väska och med en ovana att titta över axeln efter barn. För att ha koll på små minivarianter av sig själv är något som sitter djupt rotat i sinnet. Men icke, de var hemma med sina pappor. Alla fyra barnen. Väl framme i Stockholm så käkade vi lunch i lugn och ro, vi till och med tuggade maten så mycket som man alltid ska men aldrig hinner för att man passar på att kasta i sig mat mellan kaos och världskrig. Därefter lunkade vi iväg till hotellet som bjöd på billigt pris och fint rum. Världsklass med andra ord. Vi hade tur för det började minsann regna lagom till vi hade checkat in så att slå ihjäl några timmar på hotellrummet var det ingen som fick dåligt samvete av. Inte heller gjorde det särskilt ont att öppna en flaska rosé och inte fick vi ont i magen av allt godis vi tryckte i oss. För första gången på evigheter så kunde vi prata på riktigt, om vad vi kände för och vi kunde diskutera ett ämne klart innan vi började på nästa. Något som näst intill är omöjligt när man samtidigt ska jaga barn som smiter. På kvällen begav vi oss ut för att insupa atmosfären och för att äta gott. Vilket vi gjorde i lugn och ro och utan stress. Mottot för denna semester var just det - Ingen stress. När det var dags att gå tillbaka till hotellet så blev vi dock fullkomligt dränkta i regn och lite stressad blev jag nog. Jag tror faktiskt aldrig jag har blivit så blöt av ett regnoväder som jag blev i onsdags. Men vad gör väl det när man kunde krypa ner i en varm säng och fortsätta snacka skit och glo på dålig tv. På natten sov vi. För att vi kunde. För att ingen Lukas skrek på mig att han hade tappat nappen eller drömt en mardröm. Jag sov och sov men klockan 8 tyckte den inbyggda klockan att det var dags för uppstigning. Upp och hoppa minsann. Det sket vi i och låg kvar en timme till. Sedan blev det frukost och shopping och halvgod lunch och ett försenat tåg hem. Världens bästa minisemester med världens bästa Jennie. Vilken ynnest det är att få ha en sådan fin människa i sitt liv!

Utsikt från hotellrummet

Promenad på kvällen

För jävla blöt

Genomblöta men rätt glada ändå

Arga snickaren

Måla måla måla!

Det är väldigt vad dagarna går när man ägnar sig åt diverse hussysslor. Och när man gör annat också för den delen. Med två barn i varierande storlek och med varierande humör så blir det nästan alltid så att jag agerar barnvakt medan Johan gör hussakerna. Inte rättvist, men rätt vanligt har jag förstått. Det går oftast fint, jag gillar mina barn förstår ni, men ibland ruttnar jag totalt. Som häromdagen. Man skulle kunna uttrycka det så att barnen hade plockat fram sina mest ocharmiga sidor ett par timmar. Man kan även uttrycka det så att jag slet mitt hår för att det var alldeles för många dagar kvar till dagisstarten. Poängen är iallafall att om den där Arga Snickaren hade knackat på dörren så hade han skrikit och gormat om att jag också måste bli involverad i byggandet. Jag måste också ta upp hammaren och skruvdragaren och utföra någon snickrig syssla så att inte bara jag har hand om hushållet och Johan bara bygger. Ungefär så hade han skrikit och sedan stormat ut. I ärlighetens namn så är jag inte skitsugen på att lära mig snickra, jag tror inte att jag skulle vara så bra på det. Jag hade träslöjd hela högstadiet och lyckades åstadkomma ett litet skåp. Punkt. Men ibland vore det rätt jävla skönt att inte vara förpassad till barnpassning och kökssysslor. Det är inte alltid helt smärtfritt att fördela arbetet i det här hemmet.

I onsdags spenderade jag en välbehövlig kväll utan familjen men tillsammans med min fina Johanna. Lite sushi och sanningar gör alltid gott i själen. Speciellt när själen är trött.

Igår kom det ett helt barnkalas hit. Åtminstone så trodde nog grannarna det när det strömmade in barn och mammor. Men icke. Det var ju bara återträff från förr. Då när man var ung och dansade i källaren och hade uppvisningar för föräldrar som tappert klappade sig igenom föreställningarna medan de gjorde mentala handlarlistor och matsedlar. Vi har blivit äldre, några barn har anslutit, men det är ändå lika trevligt. Vi hinner inte direkt prata så mycket mer än några ord här och där innan barnen behöver assistans, men det duger fint.

Viggo, Ella och Nelia

Idag var vi glada för att bästa Jennie kommit hem från semestern och firade det med ett besök vid Kumlasjön. Alltså vid sjön på riktigt och inte inne vid badet. Det var kanon, barnen badade, trampade på fågelbajs och sprang nakna som aldrig förr. Till och med jag bjöd på en liten nakenchock för den som var snabb, men det var nog ingen för termometern visade på asvarmt och allt gick i slowmotion.

Den här sommaren tänker jag inte klaga på. Det är varmt och soligt och jag njuter fastän jag är stekt och grillad omvartannat.

Och om ni tycker att jag låter lite less på barn så är det inte så farligt. Bara ibland, när båda två gaddar ihop sig. Eller när Ella gaddar så det räcker för ett helt kompani.

Jag tänker inte skriva det alltför tydligt, men det kan vara så att någon i den här familjen kanske möjligtvis sover en aningens mer stabilt än någonsin tidigare. Det kan vara så men jag säger inget för då går det väl åt pipsvängen.

PUSS!

Brottas med sig själv

Det är inte alltid så lätt att vara Mamma Maria. Det finns visserligen rätt många som har det värre men ändock. Jag må ha ett fint hus, underbara barn och en fantastisk sambo, men ibland så brottas jag med den starkaste av viljor. En riktig best som kan komma på de mest befängda idéer när det passar som sämst och som kan förvilla och förvrida tankar som var bra ett tag men som sedan blev sämre. Min egen hjärna kan driva mig till vansinne. Jag är inte värre än någon annan, det inbillar jag mig inte, men jag har en ovana att analysera och överanalysera saker och händelser. Jag kan vrida och vända på ord och meningar och handlingar tills de faller sönder av handsvett och funderingar. Jag borde sluta med det, för oftast slutar alla tankar med att jag ruttnar en smula. På mig själv eller på de som råkar stå närmast. Jag kan spendera en hel dag tillsammans med barnen, kanske i affären och hos någon vän och ändå känna mig som en mamma som inte hittar på saker när jag går och lägger mig. Borde jag kanske åkt till skogen istället och lärt dem om kottar och djur? Förmodligen borde jag gjort det, det hade varit bättre. För det finns mammor på Facebook som hittar på roliga OCH lärorika saker med sina barn varje dag och det borde jag också kunna ge mina barn istället för att vara så tråkig och inrutad.
Det är svårt att bli nöjd och när man inte är nöjd så är det svårt att vara innerligt glad och tillfreds. Åtminstone så är det så min personlighet reagerar. Jag måste lära mig att släppa diverse krav och förutfattade bilder som jag har om mitt liv. Jag vill att barnen ska vakna varje morgon och mötas av en överlycklig mamma som har ett städat hem, nybakat bröd i ugnen samt som har tid att sjunga en stund med dem innan dagens äventyr väntar. Sådan kanske jag är ibland, någon gång då och då, men verkligen inte varje morgon. Och det måste vara okej. Det är okej. Från och med nu så är det okej!

Och igår köpte vi en ny kamera så nu har bristenpåfoton-ångesten lagt sig en smula. Små steg.

Möhippa!

Det må låta en aning löjligt men jag mår på riktigt jäkligt bra när jag får planera, styra och fixa. Det kan möjligen vara skönt att någon gång få släppa kontrollen och bara flyta med men om jag får välja så vill jag gärna ha koll. Det har även visat sig såhär i efterhand i mina yrkesval. Jag vill alltid vara den som folk frågar istället för att vara den som frågar. Ingen värdering för övrigt i det och alla är vi olika, men sådan är jag. Jag har sista tiden haft fullt upp med att planera något stort som jag har fått hålla hemligt. I lördags var det nämligen dags för Jennies möhippa! Min finaste, allra bästaste Jennie ska ju gifta sig i augusti och vi var ett härligt gäng som ville göra hennes dag fantastisk. Hon fick starta dagen genom att vakna (det brukar vara en stabil början) och inse att hon en kvart senare skulle befinna sig på Ica iklädd diverse konstiga kläder. Väl där fick hon handla bröd och bli uppropad i högtalarna. Hon var dock en smula för snygg i peruken men det lös ändå möhippa om henne. Åtminstone när vi flög fram och överraskade henne, en ensam tjej iklädd peruk och knasiga kläder en lördagsmorgon kan ju annars ganska lätt förväxlas med någon tok. Dagen fortsatte med champagnefrukost och lära-känna varandra lekar och sedan bilfärd in till Norra Bro där vi skulle trekampa. Till saken hör att sommaren bestämde sig för att grilla oss ordentligt och graderna visade asvarmt. Jag var sämst på Gladiatorkamp eftersom jag saknar allt som kan liknas vid balans. Blinde man var vi alla grymma i och när det handlade om Sumobrottning fick jag iallafall vinna mot huvudpersonen. Svettiga och snygga begav vi oss mot stan för att äta rå fisk till lunch. Vägen dit kantades av uppdrag av varierande karaktär men alla på lagom nivå. Väl framme på East West blev Jennie påhoppad av Brad Pitt och Jonny Depp som såg otäcka ut men som såklart hörde till och visade sig vara Jennies goda vänner från långtbortistan (Stockholm och Nyköping). Fisken smakade prima och efter ett vätskestopp vid bilarna så relaxade vi ett par timmar. Fast egentligen så innebar relaxa att vi låg och glassade i solen istället för att hänga inne på relaxen. Det var galet skönt att kunna koppla bort alla barnskrik och bara njuta. Tiden gick fort och nästa punkt på agendan var bowling på Pitchers. Roligt på alla sätt och vis och hör och häpna, men jag vann totalt. Och de andra var överhuvudtaget inte alls väldigt berusade. Jag bara var bäst och det har nog aldrig hänt förut. Vi åt supergod mat på samma ställe och när några droppade hemåt så trillade fem tappra damer in på Strömpis. Där har man ju luftat dansbenen både en och två och hundraarton gånger tidigare så det kändes kul att vara där igen. Tusen, miljoners tack alla fina raringar som var med och gjorde dagen galet bra! Jag tror vi lyckades ordna det ungefär precis så som bruden önskade.

Ellas nya hobby är att hämta in posten. Vi är alla olika..

Idag tog familjen det stora beslutet att bli en till. Vi har länge saknat den där sista pusselbiten så idag gjorde vi slag i saken. Vi har åter blivit med digitalkamera och jag är så lycklig.

Igår gjorde jag, Johan och en miljard andra sommarsvenskar Ullared osäkert. Det var folk överallt men gick ändå hyfsat att ta sig fram. Man fick vässa armbågarna och fästa blicken framåt helt enkelt. Som vanligt så hittade vi både det ena och det andra och det enda tråkiga var väl att jag var så less på slutet så jag hade kunnat lagt mig vid handdukarna och självdött. Jag hoppade det och stegade istället mot bilen. Idag har vi packat upp och jag har inte hittat något köp som jag ångrar idag. #Nöjdmenfattig.

Och japp, jag sitter i vårt kontor/pysselrum och skriver. Första men knappast sista gången. Här lär jag häcka en hel del i höst när det vankas skola. Det ska nog gå fint.

Syskonen skapar tillsammans.

Bilder och fulla kameror

Jag har återigen blivit faster till en liten fin kille. Välkommen Alwin och grattis på din födelsedag! Du har verkligen valt din familj med omsorg och jag är säker på att du kommer trivas!

Det var väl väldigt vad mycket sommar det blev helt plötsligt. Fantastiskt, underbart och vi njuter på alla sätt och vis. Jag har spenderat en hel del tid i vår så kallade trädgård. Dels för att jag kan och dels för att jag gillar att bättra på brännan. Det stundar ju ett bröllop och även fast det inte är mitt så vill jag ha min allra finaste utsida med mig. Det är inte varje dag man får klä upp sig och se sina bästa vänner gifta sig.

Idag stod det aktivitet med grannskapet på agendan. Vi hade stämt träff i lekparken och alla var inbjudna. Riktigt trevligt och riktigt nyttigt för oss som är nyingar. Jag har ett litet begär som skriker att jag vill känna alla, vilket såklart kommer ta tid, men idag var en fin början. Det vimlar av barn i diverse åldrar och det vimlar av trevliga föräldrar som är rätt lika oss i det här hushållet. Det är svårt att mingla på någon högre nivå när man hela tiden ska springa efter barnen, men vi gjorde vårt bästa och nu känner jag grannskapet bättre än vad jag gjorde innan åtminstone.

Det finns något som stör mig och det är det faktum att jag inte alls har varit kompis med kameran på sista tiden. Kameran i mobilen har tröttnat efter för hårdhänt lek av barnen och systemkameran har varit full. Med bilder visserligen, men mojängen som man tömmer den med har varit packad. Full och packad, ni hör ju hur det har spårat ur. Digitalkameran är försvunnen sedan några månader, han tröttnade på riktigt och flydde fältet antar jag?!
På grund av kamerornas krig mot madame så följer nu nedan bilder från midsommar. Såhär lite lagom för sent.

Ella och jag njuter av solen

Glada Lukas

Världens bästa kille

Dans kring stången

Ella ville såklart rida på hästen

Syskonkärlek

Kompisar från födseln - Lukas och Oliver

Här var det dags att bryta upp festen och bege sig hemåt.