Uppdatering om livet

Det skrivs lite dåligt må jag säga. Livet kom visst i vägen.

Dagarna har varit fulla av pluggande och lek och städning och tvätt och planering och fundering. Sådant där som annars också brukar fylla mitt liv, men som nu gjort att jag inte hittat fram till bloggen.

Finaste Ella!

Den minsta killen i mitt liv har hunnit fylla två år. Två. År. Det är helt ofattbart. På ett sätt känns det som att han kom igår och på ett annat som att han alltid funnit i vår familj. Att påstå att jag är upp över öronen kär i honom är en underdrift, vilken kille han är. Oftast glad, alltid busig, alltid snäll och välmenande och för evigt älskad. Att få spendera livet med honom och Ella är ju, trots till trots, en ynnest. Och så Johan som en bonus såklart. Kalaset slog vi ihop med namngivningen och allt gick fint. Ellas namngivning skedde ju när hon fyllde ett år men eftersom Lukas passade på att fylla ett när vi övriga stod med flyttkartonger upp till öronen och halva foten på campingen så passade det bättre i år. Så nu heter han Lukas. Lukas Noah Emdemalm.
Ella har gått och blivit stor. Vissa stunder är hon visserligen grinig och gnällig och väldigt liten, men oftast är hon stor och förstår mycket mer än vad jag inser. Hon har till och med börjat ljuda ord och kan läsa korta meningar - duktiga hon. Jag gillar att hon gillar ord och meningar och att hon fascineras av att läsa. Jag var likadan när jag var liten och är väl i viss mån likadan nu.

Våren är här och sommaren närmar sig och jag gör glädjeskutt och vårskrik omvartannat. Underbart är det, det här är verkligen den bästa tiden på året.

Jag har börjat jobba som vikarie inom barnomsorgen här i Kumla och jisses vad roligt det är. Numera varierar jag dagarna mellan att plugga och att jobba och det ger inte bara klirr i kassan utan även erfarenheter som jag sparar i ryggmärgen. Jag har till och med överlevt en dag som klasslärare i en årskurs 4-5 utan att få sudd kastat i huvudet och bara det gör mig lite stolt. Det som är allra bäst är att jag på riktigt, i hela kroppen, känner att jag har valt rätt yrke. Det är ju självklart att jag ska bli lärare.

Helgens bravader

Denna vecka går i rapportskrivandets tecken. Det och OS står på agendan dagarna i ända. Det här med OS är ju min grej och det är fasligt tur att det inte vankas OS jämt för då skulle skolan få svårt att konkurrera om uppmärksamheten. Just nu är jag en hejare på att göra flera saker samtidigt - skriva rapport om ärtor och testa friktion med klossar och skrika mig hes till OS går finfint. Om resultatet sedan blir bra svarar jag på vid ett senare tillfälle, men för Sverige går det prima i OS så jag är nöjd och glad. Och lite ledsen för att det roliga snart är slut.

I måndags kom våren och hälsade på. Solen sken, fåglarna kvittrade och termometern sköt i höjden. Idag kom snön tillbaka. Med ett hånflin. Och jag vet att det är okej för almanackan visar vintermånad med stora bokstäver och allt sådant, men ändå. Den där försmaken i måndags gjorde att jag vill ha mer av det goda.

Jag har fått en ny kompis här hemma. Jag kallar honom CT för Crosstrainer känns långt och för att CT låter nästan som PT och det har jag ingen sedan tidigare. Min CT ska hjälpa mig från att behöva förlora ett vad som innebär fyra mils cykling om några månader och oj vad vi kämpar på, min CT och jag. Om inte detta fungerar så är jag förlorad. Då kan jag vinka hejdå till att någonsin bli något som liknar lite vältränad.

I lördags fyllde Johan år och eftersom jag är en utbildad upplevelsearrangör så bestod presenten av en upplevelse. Vi började dagen med att titta på damerinas stafett och sedan lämnades barnen hos farmor och vi drog mot Stockholm. Hotellet var en ny bekantskap och sådär får jag nog lov att erkänna. Jag är inte imponerad, men det kanske tar sig. Målet för resan var konsert på kvällen så vi styrde näsorna mot Tyrol och lyssnade på bra musik kvällen lång. Ron Pope, Alexz Johnson och Wakey! Wakey! stod för underhållningen och jag och Johan gungade i takt och gjorde vårat yttersta för att glömma våra gamla, trötta ryggar som inte längre är vana att stå på trägolv i flera timmar. På söndagen ställde vi klockan på ringning hyfsat tidigt för att hinna hem till herrarnas stafett. Man skulle kunna säga att det är tur för Johan att han är tillsammans med mig och det är tur för mig att jag är tillsammans med honom. Sportnördar deluxe.

Uppdatering

Jag börjar bli en hejare på djur och natur och ärtor och sådant som har med NO att göra. Eller jag är åtminstone lite vassare än jag var tidigare. Förra veckan bestod av campusträff i dagarna tre och jag hade hemlängtan redan innan jag hade lämnat hemmet på måndagseftermiddagen. Att sova borta tre nätter är vansinnigt skönt och nyttigt för den del av kroppen som arbetar bäst utvilad, men samtidigt så värker det i hjärtat av saknad. Det ljuva livet som känslomänniska och mamma antar jag. Dock så kom jag både till Falun och hem igen och dagarna där visade sig bli riktigt roliga. Dagarna gick i en rasande fart allt medan vi byggde sorteringsmaskiner, letade bajs i skogen, tittade på djurskelett och åt sushi. Toppklass med andra ord.

Väl hemma igen så kom rutinerna och slog mig i ansiktet rätt snabbt. Lukas sover ju mycket bättre när modern inte är i närheten. Eller så är det så att han sover lika illa när jag är borta, MEN att pappa Johan inte hör när sonen Lukas gnäller utan endast vaknar när han skriker. Jag vaknar ju vid minsta lilla grymt, vilket är en jäkla nackdel när man är trött som aldrig förr. Egentligen borde jag flytta till eget rum, m
en det känns lite trist såhär när man passerat 30-årsgränsen. En vacker dag kommer jag sakna att ha Lukas bredvid mig i sängen - garanterat. Jag får njuta nu. Helt enkelt.

Snön är på gång att försvinna för en stund och även fast jag jublar och gillar omvartannat så erkänner jag absolut att en vinter är roligare med snö än med slask. Fast allra roligast är ändå våren och sommaren.

Ella bjuder på hormonattacker till höger och vänster och livet som hennes mamma frestar på och är förbannat härligt på en och samma gång. Ibland är det svårt att hänga med, men jag ser det som träning inför tonåren. För en vacker dag kommer ju den också - hemska tanke. Jag vill alltid sitta och kramas och mysa med henne - om jag så ska tvinga det stackars flickebarnet.

Projekt rensa garage pågår för fullt - man måste nämligen rensa när det ska in en hel hög med övrig skit därinne. Vi har nämligen förvarat en hel del grejer hos Johans mamma men när hon nu ska flytta så är det bara att vackert bära kartonger. Jag förstår inte hur man kan samla på sig så mycket skit som vi har gjort under åren. Märkligt beteende är vad det är.

Snart fyller Johan 33 år. Herrejävlar vad åren går.

Magsjuka deluxe

Ella är en fena på pulkaåkning

Alltså, jag kan ha låtit en smula självbelåten i föregående inlägg. Jag hade minsann överlevt Ellas magsjuka utan större besvär etc etc osv. Tji fick jag kan man vackert konstatera. I lördags bjöd först Johan på spyor till höger och vänster och på natten var det min tur att hålla toaletten sällskap. Det här med att spy är inte min grej. Inte för fem öre. Men eftersom jag ogillar att må illa så var det bara att stoppa fingrarna i halsen och säga hej till magsjukan. På söndagen låg både jag och Johan i soffan och tyckte rätt synd om oss själva. Stackars barnen tassade runt och undrade varför föräldrarna bara låg där. Ingen ork hade vi och även fast vi försökte vara glada och trevliga så sken sjukan igenom. På söndagskvällen bjöd Lukas på kaskadspyor och sedan gjorde vi high five allihopa och bestämde oss för att tacka magsjukan för denna gång. Sketna sjuka, jag hoppas det dröjer tills vi möts igen.

Ella är fyra år och beter sig som fyraåringar gör mest. Hon är duktig och glad och trevlig och avancerad på många vis, men nu har det kommit en fas som jag inte gillar sådär vidare värst mycket. Ena stunden är hon stor och kan allting själv, nästa stund är hon liten och klarar ingenting. I mitten står jag och försöker vara till lags men det är svårt när inte ens hon själv hänger med i svängarna. Hon vill vara väldigt nära och kramas och helt plötsligt vill hon vara själv och gråta och skrika. Det kan inte vara lätt och jag skyller på hormoner och diverese faser. Häromdagen var vi glada och sams när vi åkt hem från dagis - när jag parkerade bilen på garageuppfarten var vi helt plötsligt osams. Typ. Ella var i alla fall jäkligt osams för hon skrek och grät i baksätet och i framsätet satt jag som en fågelholk. Jag försöker mig på att vänta ut fasen och hoppas att mammans tålamod räcker till.

Utsikt från vardagsrummet

Vintern som attackerade

Dagarna fylls med studier, sjuka barn, sjuka jag, städning och annat vardagligt nuförtiden. Idag avslutades dock den här kursen vilket innebär att 25% på min väg mot läraryrket nu är avklarat. Heja mig, vad bra det går! Och roligt är det framför allt.

Häromdagen kom vintern. Tji fick jag som satt så belåtet här hemma och log förnöjt när jag tänkte på hur skönt det var att snön lös med sin frånvaro. Tji på mig. Sedan så tycker jag ju att det är väldigt mycket vackrare ute med all snö och jag tycker att det är väldigt mycket roligare för barnen, men. Jag har sagt det förut och det är ett jäkla tjatande på den här tanten så jag slutar väderpratet här. Varje dag är dock en dag närmare vår och sommar och det gör ingenting. Absolut ingenting.

Ella blev magsjuk natten till igår och jag som är allergisk mot magsjuka rustade mig för kamp och klarade det galant. Jag sov i hennes säng och lyckades precis ducka första spyan och sedan väntade en lång, vaken natt där jag hela tiden låg och lyssnade efter tecken på kräk. Det blev den natten och inget mer vilket känns skönt och jag tackar högre makter för min täppta näsa som förmodligen hjälpte mig i min roll som stöttande moder. Eller så har jag blivit äldre och inte lika känslig? Eventuellt.

Vår utmaning gällande formen går två steg fram och ett tillbaka hela tiden. Ena veckan hänger jag på gymmet och veckan efter sitter jag i soffan med en godispåse. För att jag förtjänar det. Men men, än är det inte slut och jag ska skärpa mig. Nästa vecka när det inte är så fasligt synd om den förkylda mamman.

Lukas laddar för årets skidsemester i mars.

Ingen vinter i sikte.

Pepparkakshuset tackar för sig.

SNÖ!

Lukas

Ella

Lägg till bildtext

Vatten över huvudet....!

Hej nytt år. Det känns ju hyfsat skitklyschigt att sitta här och säga att det är dags för nya möjligheter, nya vägar att vandra och nya utmaningar. Men det är ju ungefär så det är. Och känns. Jag behöver sådana här dagar som nyårsafton för att liksom värma upp, bygga förväntningar och sedan höra startskottet brinna av. Så nu är jag igång, loppet heter 2014 och jag planerar att gå i mål nästa nyår som en vinnare. Tillsammans med fina vännerna och sambon så har jag tagit mig vatten över huvudet när jag lovat en viktnedgång på X antal kilon innan ett visst datum och om inte detta klaras så ska undertecknad cykla fasligt långt. Såhär i efterhand börjar jag fundera på om det ens är fysiskt möjligt för mig att tappa så många mjölkpaket. Planen är att komma ner i vikten jag bar runt på innan jag placerade första bullen i ugnen och jag vet som sagt inte om det ens går. Kroppen har ju fått en annan form och så där. Dock så ska jag göra ett ordentligt försök för att cykla på cykeln utan växlar från Biltema känns sådär lockande. Och några kilon behöver jag tappa för det vore verkligen roligt att komma i lite gamla kläder och inte få blickar som antyder att man kanske ska skaffa en trea. Vilket jag verkligen inte ska - så nu behöver ingen någonsin fundera över det mer.

Nyårsafton spenderades tillsammans med familjen Levander och var sådär underbart fin som det bara blir när riktigt goda vänner skålar ihop. Barnen lekte och var oftast snälla, mammorna och papporna hade roligt och försökte sig på att spela ett spel. Det gick bra en sväng, sedan vaknade de två minsta killarna och då var det kört. Men nästa år - då kanske vi till och med hinner slutföra spelet.

Julen kom och gick i en rasande fart, men mysigt var det. Julafton spenderades hemma i huset tillsammans med min sida av släkten. Det är så ofantligt roligt att kunna bjuda hem folk och faktiskt få plats. Underbara, älskade hus som till sist slog upp portarna för oss. Följande två dagar härjade vi i Kristinehamn och Degerfors och barnen har blivit bortskämda och älskade till max. Som sig bör. Tomten kom inkilandes på julafton och barnen kliar sig fortfarande i sina små huvuden och undrar vem sjutton det var. Det riktiga tomten såklart.

Och helt plötsligt så började Lukas göra sig förstådd. Han berättar och visar och pratar och pekar och leker med Ella. Jag må vara desperat och leta efter tecken till höger och vänster men det känns som att han efter den dagen då allt släppte faktiskt sover lite bättre och är lite nöjdare. Och det vore inte sådär väldigt konstigt eftersom det måste vara extremt frustrerande när ingen fattar vad man menar. Man gråter för att man är törstig och allt man får är en kram. Man är skitarg för att leksaken är trasig och mamman kommer springande med vatten. Inte är det lätt att vara liten inte.

Nej, gott nytt 2014.

Dan före dopparedan

Dagen före julafton har så länge jag kan minnas varit en av mina absoluta favoritdagar. Den är så fylld av förväntan och förhoppningar och knappast något är bättre än att vänta på något gott. När väl julkarusellen startar imorgon så brukar det gå snabbt och helt plötsligt sitter man där bland skinkor och knäck och undrar vad som hände. I år har vi julafton hemma hos oss och det känns så bra att äntligen kunna bjuda hit folk utan att behöva trängas. Förra året satt vi i startgroparna för flytt (som visserligen skulle hända ett halvår sedan visade det sig) men i år har vi landat. Visst att det fortfarande finns kartonger att packa upp och skruvar att skruvas i här och var, men det är ändå så otroligt mycket hemma. Huset kom och tog oss med storm så att få fira den första julen i huset känns galet bra. Barnen somnade snabbt och jag riktigt längtar efter att få komma upp imorgon och se deras min när de ser paketen under granen. Om jag är förväntansfull så kan jag bara ana hur de känner. Eller i alla fall hur Ella känner, Lukas är en aning för liten för att greppa julkonceptet.

Det går fort när Lukas är i farten så då blir inte bilderna bättre än såhär.

Att säga att skolan bjuder på jullov är att ta i, men jag har gett mig själv några dagars ledighet. Jag har en rapport som ska lämnas in i början på det nya året, men det får bli ett senare bekymmer. Praktiken kom och såg och tog slut och jag saknar barnen. Tänk vad man lär sig när man är ute på fältet, det är då man på riktigt ska suga upp all kunskap som behövs senare i karriären.

Häromveckan stod det gympa på schemat och vi slog rekord i antal familjer - hela åtta stycken. En hel flock med ungar röjde bland redskapen och det var trevligt i massor. Jag hoppas vi kan hålla i den här aktiviteten och att fler än jag uppskattar den.


Nästa år måste det bli skärpning på mat- och träningsfronten. Har ni hört den förut? Jag brukar ju köra små korta ryck där jag äter bra och rör på mig. De där korta rycken brukar bli just det - korta. Jag måste hitta någon bra medelväg för en sådan som mig som gillar mat och godis och som inte riktigt kan prioritera träning framför umgänge med familj och vänner. Eller framför en kväll framför tvn för den delen. #livsnjutare
Det får bli ett senare huvudbry - nu är det dags att njuta av julen.

Jag blir förbannad!

Nej, jag blir så arg. På många och framför allt på mig själv. Jag är en av dem som är på tok för beroende av min telefon. Som kollar sms så fort de kommer (om jag hör signalen that is). Som, när jag är uttråkad, kollar en sväng på Facebook, diverse tidningar och diverse bloggar. Och mailen. Det är det här jävla samhällets fel. Det ska matas in information och man vill gärna göra sin röst hörd och synas i olika sammanhang. I tid och otid ska det fibblas på den där manicken och jag är trött på det. Den är bra till fantastiskt mycket, men det går ju att använda den med måtta. Jag har mer och mer börjat inse hur skadligt det faktiskt är för framför allt barnen att deras föräldrar hela tiden kolla sin telefon. Konstant ska barnen slåss för att få uppmärksamhet. Det känns inte rättvist. I min värld är mina barn det absolut viktigaste och det måste ju de få känna, varje dag. Jag vill ju skapa två trygga individer och trygga blir de inte av sig själva. Det är inte helt okej att sitta på golvet och bygga lego och samtidigt kolla Facebook. För varför måste man kolla Facebook? Är det för att själva legobyggandet är så fasligt tråkigt så att man bara måste se utifall någon har lagt upp något vettigt? Kanske har någon bakat pepparkakor? Kanske har något ätit mat? Kanske har någon tagit en rolig bild som jag bara måste ge tummen upp. Sedan kan jag inte påstå att bygga lego är det roligaste jag vet, men när man har sagt att man ska leka så kan man ju åtminstone försöka engagera sig. Jag spenderar ju dagarna i skolvärlden nuförtiden och där är det tydligt hur barn idag har svårt med koncentrationen, hur de verkar vana att hela tiden slåss om uppmärksamhet. Det är inte så konstigt för många har förmodligen växt upp med en inre stress om att man måste vara roligare än whatever det är som mamma och pappa tittar på i sina telefoner. Nej, det får bli skärpning i det här hushållet. Mobilen kan man ta fram när barnen har somnat - att man så borde ägna sig åt sin partner är en helt annan historia. Det får bli nästa fight.

....och vill ni mig något så kan ni såklart skicka ett sms eller ringa. Telefonen kommer finnas kvar, och ringer det så svarar jag såklart, men övrig surfning på diverse sidor ska jag försöka ägna mig åt när kidsen sover gott.

Matematikveckor

Så kom den då. Vintern. Ute ligger det snö överallt och inne är det snöslask i hallen. Precis som sig bör så här års. Jag håller god min inför barnen, men inom mig så måste jag återigen erkänna att det här är inte min grej. Inte. Någonstans. Det är vackert och det är ljust och det är julstämning - så långt sträcker jag mig och instämmer. Men det är kallt och det är blött och det är bökigt och det är livsfarligt halkigt. Och så ska det ju vara, det är ju ändå december. Snön kan få ligga kvar januari ut och sedan tar vi vår. That is om jag får bestämma, vilket jag förmodligen inte får.

Imorgon börjar matematikveckorna på praktiken. Två veckor där jag ska leda matematikmoment för klassen som håller tummarna för att jag kan ett och annat om volym och subtraktion. Och ett och annat kan jag. Efter den här höstens matematiktentor får jag väl ändå klassa mig själv som inte helt skitdålig, även fast jag har långt kvar till att vara bra på att räkna. Jag hoppas bara på att jag ska kunna förmedla kunskapen och inte röra till det i huvudet som jag brukar göra när det är siffror inblandade.

I torsdags sa vi tack och hej till gymnastiken för denna gång när Ella hade julavslutning. En kan ju inte annat än att bli lite stolt när min älskade fyraåring studsar runt och flyger över hinder och går balansgång högt över marken. Tuffa tjej, vad du är duktig.

Campinglivet

Att plugga nu medan barnen är små måste vara ett av mina bästa beslut. Ever. Det inser man om möjligt ännu mer nu när en spenderar dagarna på praktik. Sicken lyx det är att aldrig behöva dra upp ungarna ur sängarna, att inte jobba på kvällarna när de vill ha kramar från mamma osv. Sedan vill jag inte påstå att plugga är enkelt för det är det verkligen inte, men det passar fint in i mitt liv som öm moder. Jag hinner oftast att plugga det jag behöver på dagtid och det jag måste läsa utöver det gör jag oftast på kvällstid när barnen drömmer sött. Just nu befinner jag mig alltså på praktik och himmel så roligt det är. Det är otroligt skönt att kliva in i klassrummet och känna i hela kroppen att jag har valt rätt yrke. Det är nog ändå i skolan som jag hör hemma.

Om Lukas och hans brist på sömn skulle jag kunna skriva rader i mängder. Arga, trötta rader skulle jag kunna banka in så hårt att tangentbordet skulle tappa bokstäver i rena förskräckelsen. Men jag väljer nog att gäspa och blicka framåt. Han kommer ju knappast att skrika och bråka i sömnen när han är 15? Den positiva sidan av mig letade sig fram när jag i morse vaknade utvilad efter en natt då jag fick sträcksova från kväll till morgon. Och nej, det var inte Lukas som bjöd på underverk - det var Johan. Jag fick kila in och lägga mig i Lukas säng, i Lukas rum, medan huvudpersonen själv sov i mitt och Johans sovrum. Jag slapp med andra ord höra den lille vilden och jag slapp också att bli sparkad av Lukas "Kumla Kickers" Emdemalm hela natten. Ibland ler livet lite extra mot trötta mammor.

Idag har Ella varit trött så hon fick stanna hemma och så fick även jag. Om det är någon sjuka på gång eller om hon har smittats av mammans hat mot mörka årstider låter jag vara osagt. Jag har i alla fall pluggat och handlat julklappar. Klick klick sa det och sedan var man fattigare än innan. Nätshoppa är grejer det.

Jag fick tummen ur och läste in gamla bilder idag. Vi spenderade ju 6 berömda veckor i en campingstuga på Gustavsviks Camping i våras och bildbevisen har liksom suttit kvar i kameran och hånflinat. Tills nu. Herre. Gud. Att vi klarade det?! Att vi överlevde utan bråk. Det är tusan i mig rätt bra gjort. Nu väntade ju vi på något gott och solen sken så det kanske inte var sådär överdrivet svårt liv, men ändock. Klapp på huvudet till oss!

.... och nej, jag har inte spenderat natten i Lukas SPJÄLSÄNG. Den hade han med sig in i vårt sovrum. Nej, jag fick vackert ligga i lillkillens nyinköpta 90-säng. Ett jävla Hallelujamoment var det.

Lukas i campingstugan

Änderna lär sakna oss och vårt eviga matande...

Utsikten

En av alla lekplatser



Det är inte skitmånga som bor på camping under vardagarna i maj...

Äta middag ute var en succé

Älskade ungar!

Fint middagsbesök!

RIP?

Vad vi gör? Lär känna varandra såklart.

Hej min lilla självdöda blogg. Här ligger du och har dödsryckningar. Meningen är inte att du ska dö, det är bara så att dagarna går fasligt fort för studenten med huvudet fullt av matematik. Jag kan nu bocka av Matematik 1A och matematik 1B - med bravur godkända. Eller i alla fall godkända och det duger fint. Det känns skönt att kunna släppa det och det känns framför allt skönt att jag kanske inte är sådär värdelös på att räkna som jag har trott i alla år. Kanske finns det någon liten del av matematikhjärnan som faktiskt fungerar. Halleluja! Nu har jag VFU vilket innebär att jag får spendera mina dagar i en klass 2. Det är spännande och utmanande och imorgon ska jag minsann leda en matematiklektion. Eleverna skulle bara veta vilket snille de har med att göra.... I måndags ledde jag mitt första moment som gick bra även fast jag ganska snabbt insåg att det inte är helt lätt att få 20 elever att sitta tyst och lyssna på den ivriga lärarstudenten. Tillslut så gick det och jag tror de gillar mig. Än så länge.

Igår stod det roligheter på schemat - fotboll!!!!! Jag var ju skicklig vid tangenterna när biljetterna till Sverige-Portugal släpptes så igår klev jag och Johan in på arenan tillsammans med sisådär 50000 glada supportrar. Jag älskar verkligen viktiga fotbollsmatcher, även fast jag blir onormalt nervös. Matchen slutade åt skogen dessvärre, men stämningen medan det gick bra och inför matchen var otrolig. Sjukt häftig upplevelse. Ska man vara positiv så blir det väl inte lika många timmar framför tvn i sommar som om Sverige skulle ha varit med. Och det är ju bra. På sommaren finns det annat att göra. Typ. Tur att det snart är OS och att skidsäsongen drar igång så att suget i sporttarmen lättar en aning.

Annars då? Lukas spenderar dagarna som sjukling numera, sablans för baciller och virus som frodas för mycket. Skittråkigt är det verkligen och sov vi dåligt innan så sover vi knappt alls nu. I julklapp önskar jag mig en Lukas som sover på nätterna. Varken dyrt eller omöjligt att hitta kan tyckas, men än så länge har vi ju försökt i 1,5 år utan framgång. Men en vacker dag ska väl även han förstå hur himlans fantastiskt det är att sova på nätterna. En vacker jävla dag!

Sprängfyllt!

Huvudet sprängs snart av all matematik som trängs för att komma in. Geometri står på agendan och det vankas tenta på fredag. Igen. Det känns som det är tentor och arbeten mest hela tiden, men det är väl såhär det är att vara en flitig student. Och tänk att jag trodde att jag eventuellt skulle hinna med andra saker på dagarna när barnen är på dagis. Inga avancerade saker visserligen, mer kanske ta en promenad på lunchen och liknande. Det kan jag glömma. Här äts det lunch framför datorn samtidigt som en föreläsning rullar och har jag tur så hinner jag kanske äta samtidigt som jag skriver. Det gäller att vara effektiv minsann. Fast jag klagar inte. Det kunde varit värre.

Det är mindre än två månader kvar till jul och den lilla julnörden inom mig jublar och gör high five. Fram till jul brukar det mesta gå bra, till och med vintern kan då och då kännas mysig. Dock så vet jag att det stundar en januari, en februari och en mars och fick jag byta ut de månaderna mot en sommar så skulle jag göra det utan att blinka. Fast nu vet jag ju av erfarenhet att jag brukar överleva vintrarna ganska bra så jag borrar ner huvudet och bara kör. Som vanligt.

Nu är årets mest intensiva kalasperiod till ända och vi har haft kul och vikten har stannat på en rimlig nivå. Jag brukar annars plocka på mig ett och annat överskottskilo under oktober på grund av allt jävla fika, men i år så står jag still. Nu är det neråt som gäller. Jag gör ju små tappra försök ni vet. Med blandat resultat. Men jag är ju sån, jag har lite för svårt att motivera mig till hundra procent och lägger hellre tiden på att umgås med vänner och familj än att motionera i tid och otid. Jag är dock på väg att hitta min typ av motion och kost, så vi får väl se om vågen jublar den också. Eventuellt. Eller så får jag satsa på Beach 2020 som vanligt.

Nya problem

Så i måndags var det dags för lilla damen i hushållet att fylla fyra år. Hon vaknade på morgonen och ville direkt att vi skulle gå till spegeln i hallen för att mäta och se om hon hade blivit längre nu när hon var ett år äldre. Hade jag varit femton så hade jag förmodligen dött söthetsdöden men jag valde att le och njuta av min tjej.

Det märks att tiden går för barnen blir minsann äldre. En annan har ju inte fyllt år sedan 25 men barnen fortsätter att lägga år bakom sig hej vilt. Med åren kommer nya bekymmer, nya funderingar. När det gäller Lukas och dagis så är min största oro fortfarande att han ska ramla omkull och slå sig. Så vild och orädd som han är så känns det som en rätt befogad rädsla, men än så länge har det gått fint. Ella däremot, hon ramlar inte så ofta. Henne behöver jag inte fundera på huruvida hon ska klättra upp i soffan och kasta sig ut. Hon är dock i den åldern där det börjas lekas med kompisar. Och där kommer den lätt hispiga modern in i bilden. Det där med kompisar är inte helt enkelt. Ella leker med de flesta på dagis och trivs jättebra. Men eftersom jag har en nervös läggning så snappar jag upp små oskyldiga fakta och lägger för mycket kraft på dem. Det kan till exempel vara att Ella säger att hon inte fick vara med och leka i dockrummet en dag. INTE VARA MED??? Då tänder mamman på alla cylindrar. Vems förälder ska jag ringa och skälla på? Vilket barn ska jag ge onda ögat? Alternatvit lägga krokben för ute på gården. Dagen efter är minsann Ella med och leker och då är det helt plötsligt någon annan som får stå utanför och kika in. Det är ju så, jag vet ju det, men jag tycker ändå inte om det. Alla borde leka med alla och alla borde få vara med jämt. Fast det vore ju kanske rätt trist det också, men trevligare kan jag tycka. Och tänk att snart börjar barnen skolan och då är det superduperviktigt att ha kompisar, för ensam är inte så roligt att vara. Nu ska jag sluta att måla fan på väggen och koncentrera mig på nuet, men det är svårt för en sån som jag.

Igår var det kalas för Nelia och idag är det Halloweenfest hos Charlie. Snart lägger vi Oktober och alla kalas till handlingarna och blickar fram mot jul. Hej och hå.

Och dunk i ryggen och klapp på huvudet till mig som högg som en piraya och fixade biljetter till Sverige - Portugal. Heja mig och heja Sverige.

Mattesnillet ordnar kalas...!

Sedan Falun hände så har det mest varit plugg och kalas i mina tankar. Ella fyller 4 år imorgon och i dagarna tre har vi kalasbjudningar här i hushållet. Än så länge har det varit en bejublad succé! Igår travade kompis efter kompis efter mamma efter pappa in och gjorde Ellas eftermiddag till en rykande glädjefest. Jag tog på mig någon sorts roll som lekledare för nu går det visst inte riktigt lika bra att bara bjuda in och förvänta sig att alla aktiverar sig själva. Eller går gör det väl egentligen, men fyller man fyra och heter Ella så vill man ha lite skattjakt och lite lek och lite bus och det ska man självklart få. Mammorna och papporna fick fika medan vi andra busade och det gick så bra och vi hade så roligt. Fina, underbara ungar som faktiskt lyssnade rätt bra på tant Maria. Tack alla fina vänner för presenter och för att ni kom! Det betyder massor!

Häromdagen fick jag för övrigt tillbaka matematiktentan. Den som kändes rätt bra, men som innehöll matematik. Jag var bland de bästa i klassen på matte upp till mellanstadiet för så långt behövde man inte förstå, det räckte med att memorera multiplikationstabellen. Sedan sket det sig kan man säga. Men åter kom tentan och jag fick VG. Tre poäng från full pott och jisses så bra det känns! Hejdå matematik 1a, dig tänker jag aldrig läsa igen. Det är så skönt att kunna lägga saker och ting bakom sig och tuffa framåt.

I förrgår när vi slog upp våra ögon efter för lite sömn som vanligt så låg det snö på marken. SNÖ!?!?!?!?! Fint möjligen, men för tidigt och för jäkla jobbigt. Vinter är ju inte min kopp te. Nej, ge mig en varm sommarmorgon där solen lyser och fåglarna kvittrar så är jag på banan. Blir det för kallt så tappar jag intresset och blir lätt lite sur och förbannad. Nu biter jag ihop och håller god min för barnen som gillar snön, men inombords suckas det. Snön är borta nu och den är välkommen åter längre fram i år. Vid jul ungefär! För jul är det som är bäst med vinter!

...och hade jag haft en kabel till kameran hade det här inlägget kantats av kalasfirande människor, men den kabeln har jag visst städat bort. Återkommer.

Hej från Falun!

Ja hej hej. Från Dalarna. Från hotellrummet. Vi har två dagar i skolan denna vistelse och jag är helt färdig efter den första. Det är tur man inte går i skolan varje dag om man säger så. Jag är inte van vid det här, jag är bättre på att slå på datorn och sedan kunna tappa fokus ibland. Och så saknar jag mina små hjärtan där hemma. Även det stora hjärtat så klart, men det där med att ha barn så långt borta är svårt. Det kan nog de flesta föräldrar intyga. Egentid i all ära, men något saknas. Jag fick prata med Ella tidigare under kvällen och det kändes skönt. Min stora lilla tjej. Jag delar hotellrum med min nyfunna vän Erika och vi har det verkligen bra! Supergullig tjej och vi fungerar perfekt tillsammans. Imorgon blir det hemfärd, jag och Skodan ska brumma hela vägen till Kumla. Det gick fint att ta sig hit även fast GPS`n vägrade samarbeta. Vägen till Falun är inga problem, det är när man kommer in i staden som det blir klurigare. Speciellt om GPS-appen är uppdaterat och vägrar prata med mig. Det blev några väl valda ord och ett antal varv runt centrum igår innan jag tillslut hittade rätt. Men en riktig kvinna reder sig alltid, så det gjorde jag minsann. Det här ett skönt avbrott i vardagen och lite hemlängtan är alltid nyttigt.

Tenta, jobb och hejdå fredagsmys

I torsdags var det då dags att avsluta den första matematikkursen. Matte får mig att rysa på ett dåligt sätt. Det är svårt att tro att jag faktiskt var bland de bästa i klassen på just matematik upp till högstadiet. När det bara handlade om att plugga in multiplikationstabellen var jag med andra ord rätt vass. När man sedan behövde börja tänka och klura mer, var jag körd. På högstadiet blev jag fast med det dåliga matematiksjälvförtroendet och det har suttit i sedan dess. Det sitter fortfarande i, men tentan i torsdags ordnade så att det åtminstone känns en aning bättre. Nu är visserligen tentan varken rättad eller tillbakalämnad än, men jag har en rätt härlig känsla i magen. Jag borde fått godkänt och viktigt av allt är väl att jag tror jag förstod det mesta och det kändes som att jag hade läget under kontroll. Det jobbigaste med tentan var att när jag väl var klar så var jag tvungen att sitta en timme och glo på klockan eftersom man inte fick lämna in den förrän en viss tid. DET var svårt. Att inte göra något alls. Jag som är van att alltid har sjutton olika saker på gång blev extremt stressad av att inte göra något alls. Nyttig erfarenhet.

Igår drog jag in stålar till hushållet genom att gästspela på hotellet. För att vara första gången jag jobbade på ett och ett halvt år så är jag i efterhand nöjd. Det var riktigt roligt att få vara ute och träffa gäster och arbetskamrater, knappa på datorn och svara på mail. Jag hoppas att jag inte krånglade till det allt för mycket, för jag hoppas få jobba någon gång ibland. Det här med att bo i hus är ju fantastiskt kul, men det är ju så mycket man vill göra och väldigt lite här i världen här gratis. Plus att det är bra för självkänslan att få jobba lite. Dock får jag erkänna att jag har det sjukt bra. Jag insåg det igår när jag huttrande skrapade rutorna på bilen klockan 5.30. Nog för att jag sover dålig på nätterna (tack Lukas...) och nog för att jag hela tiden måste ha plugg i huvudet, men ändå. Jag behöver sällan stressa på morgonen och jag är oftast hemma kvällstid och får krama barnen god natt. Mellan föreläsningar och seminarier kan jag eventuellt sätta igång en tvättmaskin och eventuellt dammsuga. Och är jag riktigt avancerad kan jag plocka i köket och lyssna på föreläsning samtidigt. Det ljuva livet som distansstudent minsann.

I ett svagt ögonblick joinade jag en grupp fina människor som Säger Nej Tack till sötsaker resten av 2013. Ögonblicket innan jag bestämde mig för att gå med gjorde tjockismagen volter av lycka för att den äntligen skulle försvinna och ögonblicket efter jag hade gått med ångrade jag mig bittert. Jag som lever för fredagsmys innehållande en stor godispåse. Jag som har sju barnkalas på fem veckor framöver. Jag som inte har något emot att skippa lunchen för att istället kunna trycka i mig en kladdkaka till mellanmål. Nu har jag snart klarat en vecka utan godis och fika och det går faktiskt bra. Målet är att i framtiden kunna äta godis en kväll i veckan istället för att livnära sig på det. Jag tror dock att godisförbudet får kliva åt sidan när det vankas jul, men den som lever får se.

Ser ni gräset? Nej, man måste i princip ligga på alla fyra med förstoringsglas för att se det, men det finns där. Det är på gång. Det finns hopp om en gräsmatta till sommaren 2014.

Ohoj från matematikens avgrund

Hej igen. Det var väl fasligt vad internetet har fått klara sig utan mig länge. Ingen verkar gråta för det visserligen. Jag skyller allt på skolan. Skolan skolan skolan. Den drog igång igen i slutet av augusti och sedan dess har det varit fullt ös medvetslös på mattefronten. Och är man som jag, dvs kass på matematik, då får man ösa lite hårdare för att hänga med och klara av. En rapport är inlämnad, flera redovisningar är avklarade och nästa vecka stundar tentan med stort T som jag är livrädd för. Matematik faller sig inte naturligt för den här damen, ingenstans tycker jag att siffrorna stämmer och passar ihop. Det pratar om baser och om primtal och om bråk och jag sitter som en fågelholk och förstår inte. På seminarierna som vi har varje vecka gör jag mitt allra bästa för att verka smart, vilket jag lyckas med sporadiskt. Jag är rätt bra på att låtsas och fejka till min omvärlds stora förtret. Fast jag ska inte klaga alldeles för högt för jag har det rätt bra. Jag lämnar barnen på dagis och åker hem och pluggar. Det är här det fina med distansundervisningen kommer in - medan barnen är borta så pluggar jag, jag kastar in en tvätt i maskinen, jag röjer i köket och när jag väl hämtar mina små hjärtan så behöver jag inte känna stressen för att hemmet förfaller. Än så länge går det ok, det känns bra.

I lördags var det Öppet Hus på brandstationen och jag, barnen och familjen numera Levander rattade bilarna dit. Det kan vara så att mammorna var mest förtjusta - ett helt hus fullt med brandmän i uniform. Godkänd lördagsunderhållning. Barnen älskade det också, vi fick åka brandbil, spruta vatten med slangen, kolla alla lokalerna och se när brandmännen släckte eld. Det var två nöjda familjer som tackade för sig några timmar senare. Lunchen åt vi på mitt gamla McDonalds och där var de tinte igår jag var. Uppenbarligen. Det var inte ens i förrgår, eller förra veckan. Det var ju ombyggt och fint och det fick jag vet att det minsann var massor med år sedan. Det kan vara så att jag aktivt har valt att inte åka dit för ofta, för att det känns lite märkligt. När man har arbetat på stället så länge så blir det en märklig känsla när man kommer in och inte längre räknas som en del av inredningen. Jag kan sakna det. Väggarna där andas många fina minnen.

Dagis går fint. Jag är så glad för att barnen reder sig så bra. De är duktiga och har så kul men den bästa stunden på dagen är nog ändå när jag får hämta dem och båda två springer och kastar sig i famnen. Älskade älskade barn!

Trädgården börjar likna en trädgård, dra mig på trissor. Vi har haft en grävare som har fixat och plattat och öst ut jord och grus och nu börjar vi se någon form av ljus i ogrästunneln. Vi passade på att så gräs som sjutton innan helgen eftersom det utlovades regn i veckan. Det regnet verkar ha försvunnit så nu blir det vattna istället.

Ella och Melvin

Busungar

Lek!

Baksidan

Framsidan

Man borde alltid ha en grävmaskin på baksidan av huset - fantastisk barnvakt.

Stora killen!

Ute och svirat

Hej allvaret. Det har lurat runt hörnet hela sommaren och nu hoppade visst den där sura lilla matematikdjävulen på mig med all kraft. Det var väl väldigt vad jag är dålig på matematik. Riktigt jäkla kass. Det kommer bli en lång höst som kommer kräva enormt mycket. Min hjärna stänger helt enkelt av när det vankas siffror. Tacka vet jag förskolan, som tar hand om mina fina ungar medan jag sliter mitt hår.

Men vilken helg jag har haft. Tanten har varit ute och svirat minsann. I fredags blev det middag på Brasseriet tillsammans med Jennie och Lova. Kvalitetstid på riktigt med fina fina vänner. Det är så fruktansvärt skönt att kunna komma ut och ladda de där batterierna ibland. Att få ventilera tankar och åsikter med människor som man litar på till hundra procent är nyttigt för själen. Det är skönt att barnen växer och blir äldre på många sätt och en av fördelarna är att det nu helt plötsligt är lättare med egentid. Det är inget större projekt om mamma eller pappa är borta någon kväll, det går rätt fint ändå. I lördags stod det sedan utgång på schemat. Det gör det inte så ofta om man säger så. Utgång tillsammans med Jonna var det extremt längesedan det stod, men det har stått och när det stod så stod det många gånger. Vi gjorde Örebro osäkert varje vecka förr, men det var när vi var unga och fräscha. I lördags så laddade vi iallafall upp med rå fisk och dryck med procent i. Sedan blev det Harrys där vi dansade som om det gällde miljoner. Att det kan vara så kul! Dansa borde man göra oftare så att man riktigt kan känna livet i sig. Vi sov på hotellet eftersom det var smidigt, eftersom vi kunde och för att vi var värda det. Bara att få umgås och snacka gamla minnen var riktigt mysigt. För minnen har vi så att det räcker och blir över. Otroligt roligt var det och det kommer bli fler gånger. Tanterna kan än minsann.

På lördag är det dags för kräftskiva med grannskapet. Jag gillar att vara del av ett grannskap. Det känns tryggt på något vis.

Underbara bröllop!

Nej men har man sett, hon håller vad hon lovar. För en gångs skull.  

Jomenvisst, har jag sagt att det ska komma text och bild om ett bröllop så kommer det text och bild om ett bröllop. För sån är jag. Typ. Jag är rätt sugen på att gifta mig, men det jag är mest av allt sugen på när det handlar om bröllop är att få planera hela grejen. Självklart vill jag såklart bli gift och få det efterlängtade efternamnet, men i rolighetsgrad så kommer planeringen överst. Därför blev jag lycklig när Jennie berättade att de skulle gifta sig och det var en extrem ära att få frågan om jag och Johan kunde tänka oss att agera värdpar. Kunde tänka oss? Jag skulle i princip kunna betala för att få hjälpa till. Resan till i lördags har inneburit mail- och telefonkonversationer med diverse släktingar och vänner, jag har gjort mitt yttersta för att ge bra råd och tips och vi har tänkt bröllop helt enkelt. Det har varit fantastiskt roligt. Fredagskvällen gick åt till att förbereda presenter, förbereda mig själv, öva tal och inte åt att vila eller sova. Det kan man göra när man blir pensionär och boulesäsongen är över. I lördags morse klev jag och bruden in hos frisören som gjorde ett galet bra jobb. Snyggaste Jennie blev om möjligt ännu snyggare. Jag som är allt annat än tidsoptimist provade på just det när jag inbillade mig att jag kunde göra mig själv vacker på en kvart. Omöjligt uppdrag. Jag gjorde så gott jag kunde. Halleluja för smink och hårspray. Väl framme i kyrkan gjorde vi vårt bästa för att välkomna gäster, dela ut program och såpbubblor och underhålla barn. Oliver och jag kom väl inte skitbra överens när jag försökte muta honom med russin, men jag förstår honom. Sketna tant som inte plockade fram godiset tillräckligt snabbt liksom. Kyrkan gick bra och om någon tror att jag inte fällde någon tår så har ni tvärfel. Det räckte med att musiken började och dörrarna öppnades så började sminket så sakteliga rinna av. Hej känslor. Vackert var det. Inte blev det mindre vackert när brudparet sedan anlände till festgården i båt. Festen var sedan en enda stor fantastisk tillställning. Många tal, god mat och glada människor. Möhippegängets tal gick fint och även fast jag skippade manuset efter en mening så tror jag att jag lyckades något sånär iallafall. Även svensexegänget pratade och jag blev riktigt stolt över sambo som talade utmärkt. Vi och ett gäng till sov kvar och tur var väl det för ingens fötter eller promillehalt hade tillåtit bilkörning hem mitt i natten. Frukosten på morgonen smakade prima och jag är så innerligt lycklig över att få ha varit med om ett så fint bröllop. De är de bästa vännerna man kan önska sig och ett galet vackert par. Fina, fina ni! Tack för uppdraget!

Bästa Jennie

Nygifta

Säg hej till publiken!

Fina familjen!

En trött men glad jag